<!– @page { margin: 2cm } P { margin-bottom: 0.21cm } –>
Barn är genetiskt programmerade till att tro på den information de tilldelas av vuxna i sin närhet. Det är evolutionens sätt att förbereda dem inför vuxenlivet. Det fanns helt enkelt inte tid för en ursprunglig människa att lära sig alla faror på egen hand.
Teoretisk sett kan barn lära sig av egen erfarenhet att inte gå för nära klippstupet, inte äta de där röda bären eller att inte simma i den krokodilfyllda Limpopofloden. Men det blir till ett högt pris. Barn med förmåga att tro på vuxna torde överleva i större utsträckning än de som inte har samma förmåga. Detsamma gäller massor av djurarter. Nackdelen när det gäller religion är att barn därför faktiskt tror på vad vuxna säger. Oavsett hur fel det är.
Som bekant så har barn en oerhört livlig fantasi. De anses också vara så lättpåverkade att vi t.ex. har förbjudit reklam som riktar sig direkt till dem. Barn har inga försvarsmekanismer mot dylika budskap. Som vuxna ger vi hela tiden barn olika råd som de i varierande grad tar till sig. Ta inte på spisplattan, eller simma inte i den krokodilfyllda floden är exempel på bra råd till ett barn. Vill man verkligen förhindra dem från att göra något potentiellt farligt, så kan vi lägga till ett element av fruktan som tilltalar deras fantasi. En uppmaning om att inte gå ner i källaren därför att det finns troll eller monster där, brukar hindra den allra nyfiknaste fyraåring från att utforska elskåpet. Förlegat, grymt, dumt, men pedagogiskt effektivt.
Vi kan också genom egen okunskap eller dumhet ge barn direkt dåliga råd.
”Du måste offra en get vid fullmåne, annars regnar det inte” är ett exempel på ett dåligt råd till ett barn. Det är slöseri med både getter och tid.
<!– @page { margin: 2cm } P { margin-bottom: 0.21cm } –>
hela samhället inställt på att förmedla till barnen att det här med Gud och religion, det är både viktigt, sant och ska behandlas med största respekt. Mäktiga byggnadsverk som kyrkor och moskéer vittnar om att det här ska du ta på allvar. Tomten har inga tempel. Prästers, biskopars och påvars grannlåt vittnar om betydelsefulla män. Men! Handen på hjärtat. Tror du att du skulle kunnat skilja på de sagor som dessa män berättar, från övriga sagor du fick höra som barn. Om ingen upplyst dig om skillnaden?
Att plantera in i och skuldbelägga barn med religiösa uppfattningar är verkligen att göra dem en otjänst. Det förhindrar dem från att se sig själva, sin plats i naturen, i världen och i kosmos som den faktiskt är. Det lär dem att de är skyldiga för vad någon annan gjort för länge sedan. Men kanske farligast av allt så lär det dem att tro, utan bevis och utan ifrågasättande, är en dygd.
Det är det sistnämnda som bidrar till att göra religion och annan vidskepelse så oerhört svårt att komma bort ifrån. Det är det som gör att vi idag, år 2009, fortfarande ger präster och predikanter en konstant försörjning av nytt och oförstört andligt material. Nytt andligt material i form av hög receptiva barnhjärnor vidöppna för dem att indoktrinera och skuldbelägga. Religionernas gelikar är i allra högsta grad medvetna om behovet av nya själar att frälsa. Konfirmation och religiösa friskolor är ingen slump. Kampen om barnens tankevärld är stenhård. Inga tricks anses för fula och ingen möda sparas. Det är där som de religiösa ser möjligheter att lättast, och för all framtid, rekrytera folk till sin maktbas. Eller som en präst i svenska kyrkan uttryckte det:
-
Avskaffa kristendomsundervisningen? Hur ska barnen då lära sig att Gud finns?
En befogad fråga.
<!– @page { margin: 2cm } P { margin-bottom: 0.21cm } –>
All form av religiös påverkan borde rimligen märkas ”barnförbjudet”, precis som man har gjort med reklam som riktar sig mot barn. Vi har lagstiftat bort reklam som riktar sig till barn just därför att vi anser dem vara så mottagliga, så lättpåverkade och så illa rustade att mentalt freda sig från den, att vi har ansett det nödvändigt. Men sorgligt nog har vi inte dragit slutsatsen att detsamma bör ske med religiös reklam.
Fram till mogen ålder bör barn givetvis lära sig fakta, inget annat. Det vill säga vad vi vet och inte vad vissa aktivt väljer att tro, i strid mot vad vi vet. Sedan är det upp till var och en att ta ställning, men då med ett osmittat sinne.
Den här idén. Tanken om ett övernaturligt fenomen som övervakar dig, överallt och dygnet runt. Att du har en spion inne i ditt huvud. Att kunna dömas för tankebrott, likt ett mentalt NordKorea. Den tanken som planteras hos dessa barn lever kvar och förökar sig, generation efter generation, som ett andligt datavirus.
Givetvis kan utbildning i viss mån formatera om ”hårddisken” och det är därför vi inte längre tror att Näcken med sin fiol lockar små barn till drunkningsdöden. Vi vet att de ramlar i av helt andra orsaker. Betydligt svårare blir det dock att utrota denna vidskepelse när det finns otaliga människor som får pengar, makt, prestige, privilegier eller bara en anställning, de vill behålla på bekostnad av människors villfarelser. Då finns det ett mycket aktivt intresse i att vidmakthålla detta.
Troende människor ”vet” dessutom att deras tro också är deras barns tro. Allt annat troende är falskt, fel, irrläror och vidskepligt nonsens. Om dina föräldrar är praktiserande kristna, är det inte särskilt troligt att du blir hindu. Föräldrar som fostrar sina barn religiöst gör givetvis detta utifrån en uppfattning av att de gör rätt. De vill säkerligen sina barn väl. Men!
Att skola och fostra sina barn religiöst är att förneka dem känslan av frihet och att öppet och ärligt kunna relatera till världen som den verkligen är.
Det är att plantera in en ide om att det finns ett övernaturligt väsen som ser allt de gör, allt de tänker, allt de tänker tänka. Det är att plantera in fruktan och oro, ångest och skräck. Det är att sätta deras hjärna i bur.
Det finns barn i Sverige i dag som växer upp i svenska kristna laestadianhem. De är berövade allt som deras föräldrar anser kan ta fokus från Gud och på så vis syndigt. Ingen musik, ingen radio, ingen TV, inga gardiner, inga konserter. Ingenting av det som vi andra skulle betrakta som normalt och kreativt. Laestadianiska barn växer upp med Bibeln och domedagen hängande över sig som en mörk skugga.
Barn till troende muslimer eller laestadianer förnekas simundervisning, deltagande i gymnastik, utflykter och sexualupplysning. Allt med religiösa argument. De kan frestas till syndiga tankar, menar man. De syndiga tankar de ska skyddas från torde väl ändå komma från föräldrarna och inte barnen? Man argumenterar som om barnen bär slöja av fri vilja. Hur mycket fri vilja har en sjuåring uppfostrad i ett religiöst hem?
Det finns barn som har växt upp inom Livets Ord och som vid blott sex års ålder tvingats ligga på marken och ”skrika ut demoner”. Man kan knappast underskatta det psykologiska trauma detta åstadkommer.
Det finns barn i Sverige som istället för att upptäcka världen och dess beskaffenhet sitter och lär sig koranverser utantill, vilket i alla avseenden måste betraktas som fullständigt meningslös kunskap i den åldern.
Det underliga är att samhället tycks betrakta detta som en lite lustig kulturell kuriositet, värd att bevara. Ett uttryck för samhällets religiösa tolerans. En religiös tolerans som sker på barnens bekostnad. I själva verket borde man överväga föräldrarnas lämplighet att uppfostra sina barn. Det är trots allt något som samhället överväger ifråga om föräldrar med andra grava vanföreställningar.
Medierna hänger givetvis mer än gärna på denna cirkus och barn omnämns i press och andra medier enligt attribut som ofta är helt ovidkommande för själva nyheten.
”Fyraårig muslimsk pojke dödad av bilbomb”
”Sexårig katolsk flicka skjuten på Nordirland”
”Två kristna libanesiska barn avled efter raketattack”
Men hur relevanta känns egentligen följande benämningar:
”Treårig marxist-leninist rymde hemifrån”
”Sjuårig moderat påkörd av spårvagn”
”Femårig liberal agnostiker omkom i bilolycka”
Är man barn så har man givetvis ingen utvecklad egen uppfattning om ovanstående epitet. Är man barn till troende så löper man sorgligt nog risken att aldrig få det heller.
Leave a Reply