omoralisk moralism å Guds värgnar!

<!– @page { margin: 2cm } P { margin-bottom: 0.21cm } –>

Jag tänkte vi skulle vända och vrida på begreppet lite och framför allt så ska vi syna religiösa uppfattningars brist på moral. En brist som jag kommer att göra uppenbar för er. Religionen själv anser sig alltid vara oerhört moralisk. Den gör till och med anspråk på att vara moralens ursprung. Jag kommer att  med önskvärd tydlighet kunna påvisa att det enda religion har gott om, och möjligen är ursprunget till, är dubbelmoral.

För att göra detta så kommer jag inte att behöva lista det konsekventa motarbetandet av forskning och då främst medicinska framsteg religion tar som intäkt för prov på yttersta moralism. Jag kommer inte att behöva tjata er trötta med exempel på förföljelse av oliktänkande, häxprocesser, tortyr, krig, massmord, terror, fördrivning, kolonialism, stöld, slaveri, social stigmatisering och korståg. Jag kommer inte heller att behöva lista alla de tillfällen då religiösa företrädare rätt och slätt bara ljuger, och gör det till en dygd!

Inte heller kommer jag att behöva lista alla de tusentals grymheter som skett och sker i Guds namn. Jag kommer inte att behöva detta. Det kommer att bli tydligt för er ändå.

Mina damer och herrar! Religionens försvarare kommer med all sannolikhet och med en dåres envishet hävda att den åtalade är moralens ursprung. Att utan honom skulle vi inte kunna skilja gott från ont. Vi skulle vara vilsna varelser enbart drivna av egennyttan. Att Gud är själva källan till vårt stundtals goda beteende, och att avsaknaden av honom är ursprung och orsak till omoral och dekadens. Jag ska därför redan nu ålägga er en uppgift.

Kan någon nämna en god gärning som jag som icke troende inte förmår göra på grund av att jag saknar tro? Någon? Inte det?

Om jag vänder på frågan så blir den följaktligen: Kan ni tänka er en ond gärning som någon utfört på grund av sin tro? Jag är säker på att ni redan kommit på flera stycken!

De som följer Guds av lik beströdda stig mot det fiktiva paradiset kan göra sig skyldig till handlingar jag inte ens förmår beskriva, och han kan ändå vara övertygad om att han gör något moraliskt högtstående.

Det här är handlingar som inte bara går att förklara med mänsklig ondska eller förhoppningar om ekonomisk vinning, makt, ära eller prestige. Det är en önskan om att blidka Gud som är motorn. Uppfattningen om att det finns en Gud är drivkraften för syndernas förlåtelse och spridandet av sina sorgliga glädjebud och falska sanningar.

Om de religiösa och tron på deras fiktiva öken Gud skyddat oss, om än aldrig så lite från prästers, mullors och rabbiners hat, lögner, övergrepp, tiggerier, plundringar, omoral, förskingringar, pedofilier, barnamord, stympningar och perversioner. Om de alla fördömde var och en som tar sin nästas liv och om de alltid, eller åtminstone någon gång, tog parti för offren, de svaga, de eländiga, de utstötta. Om de själva hade utmärkt sig i dygdighet, praktiserat det goda, levt som de lär eller åtminstone haft ärligheten nog att lära som de lever. Och om de då hade hävdat att deras Gudar hjälpte dem i att med framgång göra allt detta. Då är det inte ens säkert att jag behövt skriva allt detta.

Men som bekant så är så inte fallet!