Vad vet vi om Gud?

<!– @page { margin: 2cm } P { margin-bottom: 0.21cm } –>

Vad är det vi vet om Gud, den store osynlige, kosmiske Alfahannen i himlen? Han som är överallt och ingenstans samtidigt?

Rent konkret är det faktiskt inte så mycket. Eftersom det inte finns några bevis för Guds existens så är följaktligen vår kunskap om honom/henne, den/det, lika med noll och intet. Det råder visserligen ingen akut brist på människor som anser sig veta väldigt mycket om honom. De anser sig till och med veta precis vad han anser och vill i allt från familjeplanering till avlivande av djur och de tvekar sällan att upplysa oss om det. Men att det finns människor som påstår sig veta, bevisar i sig ingenting. Det bevisar bara att det finns människor som påstår sig veta. Tänker man dessutom på hur på hur oeniga dessa experter är sinsemellan, bör man åtminstone bli en smula skeptisk.

Om vi nu hade haft någon handfast kunskap om Gud så hade vi kunnat tala om vetenskapsfältet ”Gud”. Men det har vi inte så det kan vi således inte göra.

Vad vi har är teologin. En fakultet som stundtals gör anspråk på att faktiskt veta något om allt detta. Synar man teologin i sömmarna finner man dock att den mer är att betrakta som en fri konstform, i den mening att vem som helst verkar kunna hitta på vad som helst. Teologi är ett ”kunskapsområde” som saknar rätt och fel. Det är gissningarnas fakultet.

Eftersom vi inte vet någonting om Gud så blir vi hänvisade till vad hans förespråkare tror sig, säger sig veta.

Enligt de flesta av hans uttolkare så har vi här en varelse som skapar universum, stannar kvar och övervakar denna sin skapelse. Han är mycket engagerad i mänskliga angelägenheter, han gör under, tar ställning i krig, besvarar böner och fingranskar onda och goda gärningar. Han vet när vi begår dessa gärningar eller när vi så mycket som tänker begå dem. Han bestraffar och förlåter. Han sätter upp oss på listor och han övervakar oss noga. För var och en av oss har han en utarbetad plan, omöjlig att avvika ifrån. Allt detta i syfte att uppnå något han kan uppnå precis när han vill.

Det går förvisso att lista över tiotusen gudar med liknande egenskaper, alla en gång dyrkade av människan, men av platsskäl avstår vi från det i denna text. De flesta, för att inte säga alla, av dessa tidigare gudar ”finns inte” längre. De har blivit utkonkurrerade av nuvarande multikompetenta gudom.

Från dessa tiotusen någon gång dyrkade gudar, så har siffran nu krympt ner till en enda. En enda Gud som kan allt? Vi har därför åtminstone antalsmässigt rört oss i rätt riktning och börjar så smått närma oss den riktiga siffran. På så sätt har vi gjort vissa framsteg.

<!– @page { margin: 2cm } P { margin-bottom: 0.21cm } –>

Ytterst få människor påstår sig dock själva ha sett Gud. Det finns troligen ett större antal människor som anser sig ha sett utomjordingar än som gör anspråk på att ha sett Gud med egna ögon. Men så är han ju förvisso lämpligt nog osynlig. Han är också en så oklar figur att till och med kyrkorna finner det lättare att fokusera mer på hans påstådda, klart mer konkreta, profeter.

Det finns dock gott om människor som, även om de på grund av Guds osynlighetsfaktor inte kan se Gud, anser sig se tecken på Gud överallt. Det finns till och med människor som påstår att de samtalar med honom. Att dessa människor verkar ha väldigt olika åsikter om vad det är han säger, och i en hel mängd olika frågor dessutom, verkar inte bekymra någon av dem nämnvärt. Allra minst dem själva. Inte heller verkar det bekymra dem att Gudens svar är lika banala och icke-gudomliga som deras frågor. Man kan nog med fog misstänka att det är sig själva de samtalar med. De kan lika gärna berätta om sina drömmar, vilket troligen är precis vad de gör.

Det finns också, visserligen gamla men dock skriftliga, vittnesmål om folk som har sett Gud utklädd till brinnande buske, men vi kan inte med säkerhet veta att detta verkligen var Gud och inte en helt vanlig brinnande buske. Det står visserligen i bibeln, boken där berättelsen om busken berättas. Och allt som står i boken är ju sant. Eftersom författaren säger att allt som står i boken är sant så måste det vara sant, eller hur? Men vågar vi verkligen lita på detta djärva påstående från de gudomliga författarna?

Vi kan inte heller lita på att andra vittnesmål, till exempel de otaliga ”uppenbarelserna” (ett finare ord för ”röster i huvudet”), är produkter av helt friska hjärnor. Speciellt med tanke på att syn- och rösthallucinationer är klassiska diagnoskriterier vid psykoser och schizofreni.

Vi vet däremot att vittnesmålen är mycket gamla, hörsägen på hörsägen, långt i efterhand nedtecknade, otaliga gånger omskrivna och översatta. Kanske gör vi bäst i att betrakta dem som inte helt pålitliga?

Vi vet också att människor har sina egna, högst personliga, bilder av vem Gud är och hur han ser ut. Om han nu alls ser ut. Med andra ord: Gud verkar vara vad du gör honom till.

<!– @page { margin: 2cm } P { margin-bottom: 0.21cm } –>

Om man tror på den Abrahamitiske ökenguden som skapare av universum och allting i det, men ändå inte motsätter sig den naturvetenskapliga förklaringen på Jordens och livets uppkomst och utveckling, så innebär detta (sett ur ett religiöst perspektiv) att Gud under flera miljarder år, stillasittande och passivt åser hur klotet sakta svalnar. Han iakttar en död värld i över två miljarder år. I ytterligare två miljarder sitter han och begrundar bakterier. För 650 miljoner år sedan, kunde han börja studera lite högre utvecklat liv, innan han för ca 300 000 år sedan får för sig att skapa oss, sin favoritskapelse, hans avbild. Under de kommande tiotusentals åren åser han hur vi på existensens knivsegg kämpar för vår överlevnad.. Med en skyhög barnadödlighet. Förmodligen runt 80 %. Vi dör i unga år av våra tänder. Vi dör av sjukdomar vi inte har en aning om. Vi dör klimatet, på grund av svält, predatorer, strapatser och olyckor.

Intern konkurrens och strider om territorier och byten tar sin förödande del av Homo Sapiens. När läget är som värst, förmodligen orsakade av klimatfaktorer härörande från ett utbrott av den Indonesiska vulkanen Krakatau, är vi nere i bara några få tusental individer. Vi är en hårsmån från att utrotas som art. Ett öde som drabbas en mängd av våra släktingar. Allt detta åser himlen med fullständig likgiltighet

Då, plötsligt, för 4000 år sedan, bestämmer han sig för att nu! Nu är det dags att ge sig tillkänna! Inte i Kina där folk kan läsa, inte i Sydamerika där ett flertal högkulturer frodas. Av alla platser och av alla tider, väljer han primitiva stamfolk i bronsålderns Mellanöstern. Han väljer den stenigaste mest primitiva regionen i hela världen. Han väljer att göra det i form av röster i huvudet på primitiva scitzofrena epileptiska analfabeter eller i skepnad av en brinnande buske.

Efter detta fantastiska tillkännagivande ökar konflikterna ytterligare i området. Ett par tusen år senare bestämmer han sig åter igen för att nu är människan verkligen inne på fel spår. Jag skickar mig själv, till samma område, så att jag kan torteras ihjäl. Det borde funka? Ett mänskligt offer. Det kommer att få dem att vakna till.

Alla uppenbarelser sker dessutom i samma lilla distrikt, befolkat av dåtiden mest rasistiska, okunniga, vidskepliga och analfabetiska folk. Människor fullständigt ovetande om att det fanns andra världsdelar, vattenklosetter och något som heter filosofi.

Det tar över tusen år innan kunskapen om det når fram till Kina. Ett Kina som under hela denna tid var en högkultur. Sydamerikanska indian kulturer får vänta ännu längre, och när de väl får reda på ”glädjebudskapet” sker det med ett närmast ofattbart blodbad. Ungefär 80 % av den sydamerikanska kontinentens ur invånare dör av sjukdomar eller dödas av evangelistiska européer, ivriga att sprida glädjebudet.

Givetvis efter att först ha tvistat om den teologiska frågan huruvida indianer har själar eller inte.

Detta är ett minimum för vad du måste tro på om du tror på nuvarande Gud. För Ra, Posseidon och Baal, gäller lite andra kriterier.