Islam, judendomen och kristendomen radikaliserar varandra. Vad som är hönan och vad som är ägget är nog omöjligt att utröna. När vi som bäst behöver mindre religion, får vi mer.
Den judiske författaren Amos Oz beskriver i sin bok Hur man botar en fanatiker hur hans hemstad Jerusalem drabbas av den oförnuftiga religiösa iver som breder ut sig allt mer:
”Det finns en mental rubbning, en erkänd sinnessjukdom som kallas > Jerusalemsyndromet <. Människor kommer till Jerusalem. De andas in den underbart klara bergsluften, och sen ger de sig plötsligt iväg och sätter eld på en moské, en kyrka eller en synagoga. Eller också tar de helt enkelt av sig kläderna, klättrar upp på en klippa och börjar predika.”
Tyvärr så har vi vant oss vid medias eviga rapportering om våldsutbrott, övergrepp, bomber, bosättningar, aktioner och mot aktioner från mellanöstern. Det där ideologiska svarta hålet, från vilket inte ens ljuset verkar kunna utsippra.
Jerusalemproblemet ter sig som helt olösligt så länge alla gör heliga anspråk på denna jordplätt. Ett stycke land som i grund och botten bara är vilken jordplätt som helst. Om det nu inte hade varit för det faktum att det är så förpestat av religionens tankeförlamande krafter, så infekterat av profetior, heliga skrifter, Gud, Jesus, Mohammed, tro och heliga anspråk. Av ökenguds dyrkan version 1, 2 och 3.
Såväl palestinier som israeler har faktiskt legitima krav på området.
Israel finns och alla måste inse och acceptera detta som ett faktum. Palestinierna blev fördrivna därifrån och har också rätt till landet. Det är två rätt. Inte ett rätt och ett fel.
Att förhandla om fred är omöjligt då ingen av parternas extrema falanger kan tänka sig kompromisser. Ingen av dem har mandat att förhandla för Gud, hävdar de samstämt. Åtminstone inte i just den här frågan. Har man sådana teologiska glasögon på sig finns det inget större incitament att få sina respektive regeringar att verka för fred. Tvärtom!
Vissa grupper motsätter sig öppet alla sådana ansträngningar eftersom de anser att det i onödan fördröjer den slutliga drabbningen mellan ont och gott.
Problemet är följaktligen att dessa två rättmätiga aspiranter på området omöjligen kan samexistera. De kan inte samexistera på grund av att de identifierar sig själva utifrån religion, inte som människor. Hur löser vi det?
För att komplicera det hela ytterligare så finns det i framför allt USA, massor av kristna som inte alls tycker om judar. De är sionister enbart av den anledningen att de anser att judarna måste få bygga sitt tempel. Det är nämligen nödvändigt innan Jesus för andra gången ska kunna komma tillbaka och visa Hitler hur det verkligen ska göras.
För alla judar som inte erkänner Jesus, åtminstone om man ska tro de kristna sionisterna, återstår tyvärr bara Guds egen ”slutgiltiga lösning”.
Låt oss därför hoppas att Jesus aldrig kommer. Jag tror dock inte att vi behöver vara särskilt oroliga. Oddsen på det är mycket dåliga, för att inte säga obefintliga.
Vad vi däremot bör oroas över är att det finns människor här och nu, i verkligheten, som hoppas och tror på detta. En del extrema judiska troende tror på fullaste allvar att Gud kommer att sänka ner templet från himlen och ställa det på sin ursprungliga plats, medan andra tror att han behöver hjälp på traven med att först riva moskéerna som ligger där idag. Muslimerna lär av förklarliga skäl ha vissa invändningar.
Så där står vi nu och stampar. Med tanke på hur fort det brukar gå i mellanöstern. Det tog ju t.ex. Moses och israelerna 40 år att förflytta sig från Succoth i Egypten till Kaanan. En sträcka på 35 mil, vilket ger en snittfart på 23 meter om dagen. Så lär vi stampa ett tag till. (Till Israelernas försvar ska dock sägas att den vandringen med största sannolikhet aldrig har ägt rum. Något till och med Israeliska arkeologer idag erkänner. )
Leave a Reply