Religiös dogmatism och ett allt mer politiserat troende med krav på särbehandling, hotar att inskränka mina fri- och rättigheter, vilket i sin tur hotar att försämra mitt och mina barns framtida liv. Min och alla andras yttrandefrihet är fri och rättigheter givna åt oss att förvalta, inte att offra på den religiösa intoleransens altare. Vi har inte råd att bara ge bort dem igen. Hur ska framtida generationer döma oss om vi gör det?
En yttrandefrihet, en tankefrihet och en åsiktsfrihet som är en fullständigt grundläggande förutsättning för demokrati, vilket är en grundläggande förutsättning för fred och drägliga levnadsvillkor för flertalet och inte fåtalet. Religion är faktiskt beroende av det helt motsatta. Yttrandefrihet, åsiktsfrihet och tankefrihet är och har alltid varit religionens fiender.
När man försöker tysta konst, litteratur, film, kritik, ifrågasättande och debatt. Då är det en medborgerlig skyldighet att reagera.
Att någon blir kränkt av ifrågasättande, är faktiskt inget argument för att den kränkte har rätt.
Vi måste sluta hoppas att den självpåtagna censuren kommer att stilla religionernas hunger efter respekt. Att göra det kommer bara att öka deras hunger. Ingenting som inte tål granskning, är värt någon respekt. Själva det faktum att de reagerar som de gör, borde få vem som helst att fatta misstankar om att här har vi något som inte hänger ihop vid närmare granskning.
Vi kommer måste därför utkämpa en kamp. Vi kan nu välja att göra det nu, med idéer, ord och argument, eller i framtiden på sämsta tänkbara sätt.
Rätten att vara religiös kan omöjligt innefatta rätten att rota i andra människors privatliv eller rätten att fysiskt stympa små barn. Rätten att fylla dem med skam, skräck och rena lögner. Det kan inte innefatta rätten att förtrycka på grund av kön, eller sexuell läggning. Det kan inte heller innefatta rätten att socialt stigmatisera människor för att de är människor.
Leave a Reply