varför jag inte tror på Gud!

Det är givetvis inte så att jag inte tror för att jag inte vill att Gud ska finnas.

Jag är förvisso mycket tacksam att himlen inte befolkas av en karaktär av den abrahamitiska öken gudens kaliber.

Tanken på att vara övervakad från och med att spermien träffar ägget. Dygnet runt. Överallt. Under hela livet. Ja till och med efter livet.

Att ha en spion inne i hjärnan och att kunna dömas för tankebrott.

Att födas i skuld, som en skit, gjord av lite lera, eller koranens en droppe blod. Bara för att sedan behöva jobba riktigt hårt, för att börja betala av, hela livet, på att bli förlåten för att vara människa.

Att stå i tacksamhets skuld till någon som bara har gjort sitt jobb. Det är helt enkelt ingen upplyftande tanke.

Men,

min uppfattning i frågan grundas dock helt och hållet på rimlighetsprincipen.

Det finns helt enkelt inga rimliga skäl till att anta att världen och universum skulle vara beskaffade på det viset. Vi som inte tror på Gud har helt enkelt inte hittat något sätt att skilja ut just Gud från allt annat som inte finns.