Moses, en idealiserad massmördare?

Vi känner alla till den välbekanta historien om när Moses gick upp på berget för att få de tio budorden. Uppenbarligen hade Gud ännu inte uppfunnit pappret så Moses får dem på stentavlor. Han måste dessutom ha fått dem nedskrivna med hieroglyfer eftersom det var det enda, då existerande, skriftspråket.

När Moses till slut kommer ner från berget med ordningsreglerna under armen och ser att folket gjort en guldkalv blir han så arg att han slänger stentavlorna han fått av Gud i marken så att dessa spricker. Knappast ett hedervärt sätt att behandla en present man har fått från självaste Gud, inte sant? Det gjorde visserligen inte så mycket för han fick tydligen nya sedan.

Moses tog därefter folkets guldkalv, brände den, malde den till pulver, mixade pulvret med vatten och tvingade folket att dricka soppan. Guld är som bekant en tungmetall, synnerligen onyttig att dricka. Moses, din elaking!

Därefter sade han till alla av den prästerliga stammen Levi att plocka upp var sitt svärd och döda så många som möjligt. I runda slängar strök visst 3000 personer med under Moses straffexpedition och det var således stor risk för tennisarmbåge bland prästerskapet.

Man hade kunnat hoppas att allt detta dödande skulle stilla Guds avundsjuka, men icke. Gud var nämligen inte färdig. Det sista Gud gjorde den här gången var att skicka en farsot på dem. Det framgår inte om det var bakterier eller virus som Gud använde sig av i sin bakteriologiska krigsföring, men hemskt var det hursomhelst.

Varför ägnar sig nu den gode, allsmäktige och allvetande Guden (eller Moses för den delen) åt sådant här? Ja, säg det, men det finns kanske en del världsliga ledare med liknande personlighetsdrag som sitter på kunskapen? Folket hade ju gjort en guldkalv och det är uppenbarligen ett brott som vida överträffar massmord.

Vad det stod på stentavlan? Just det: Du skall icke dräpa.

Efter denna lilla godnattsaga gick Guds hantlangare, den manligt bibliska förebilden Moses, glatt vidare i historien och begick nya folkmord. Visserligen inte helt igenom äkta folkmord, han sparade ju faktiskt alla flickor som var oskulder. Exakt hur man kontrollerade att flickorna verkligen var oskulder eller inte kan man bara föreställa sig. Kanske är det bäst att låta bli det förresten?

Moses, denne bibliske hjälte, är facit på en riktigt rättskaffens Guds tjänare. En idealiserad massmördare som görs till moralisk förebild.

Låt oss därför ta ytterligare en sedelärande, moraliskt uppbygglig, biblisk saga ur Bibelns stora källor att ösa ur.

Det när de dumma Moabiternas kvinnor har lurat israelerna att offra till den då mycket populära konkurrentguden Baal. Då tar det minst sagt hus i helvete. Gud beordrar Moses att dekapitera (halshugga) dem alla och som avskräckande exempel hänga upp huvudena i solen. Moses har ju tränat en hel del på folkmord så han är ju den perfekte kandidaten till att utföra jobbet. Självfallet utför han uppgiften till full gudomlig belåtenhet. Detta är ett skolboks exempel på hur man legitimerar ett folkmord. Moses banar vägen för efterkommande och precis lika maktfullkomliga despoter.

Vad är Gud orolig för egentligen? Det finns ju fortfarande massor med människor som tillber alla möjliga gudar. Vet inte Gud det?