En värld utan religion. Bättre eller sämre?

Räven är tillbaka i hönshuset och det får konsekvenser för hönsen

Tänk dig en värld utan självmordsbombare, utan människor som flyger fullastade passagerarplan in i lika människofyllda skyskrapor.

En värld utan 9/11 eller 7/7.

Inga korståg, inga häxjakter, inga pogromer eller mördande av kristna som orena, ingen etnisk rensning, ingen Israel – Palestina konflikt, inga Serb-Muslim-Kroat-massakrer, inga Nordirländska marscher där vuxna står och hånar barn, inget Darfur krig, ingen Eritrea – Etiopien konflikt, inget Sri lanka Tamil krig, Kaukasus, Indonesien – Öst Timor, Azerbadjaner och Armenier.

Strider över ”fakta” lika bevisade som Tomtens renar.

Inga hedersmord och inga välkammade predikanter som lurar folk på deras pengar.

En värld utan talibaner som spränger bort månghundraåriga Buddhastatyer, utan offentliga halshuggningar av hädare och utan prygling av kvinnlig hud för ”brottet” att ha exponerat någon centimeter av den.

Ingen Indien – Pakistan konflikt. Inga kvinnor som lever sina liv under tunga burkhor betraktandes världen genom ett litet tygnät.

Inga steningar av levande människor för brott som inte är brott, inga gigantiska ekonomiska investeringar till byggnader att stå och predika anspråkslöshet i. En värld utan människor som upprörs över angelägenheter som inte angår dem själva. Föreställ dig detta!

Självmordsbombaren som hänger på sig sin gördel med sprängdeg och spik. Den militanta abortmotståndaren som tar sin revolver och skjuter läkaren. Talibanen som stenar den förtvivlat skrikande kvinnan, den laestadianske fadern som kastar ut den gravida tonårsdottern i snön, påven som fördömer kondomer. Den konservative kristne som fördömer kärlek mellan personer av samma kön, Jehova föräldern som förvägrar sitt barn en livräddande blodtransfusion, den frikyrklige predikanten som lär ut lögner. Vad driver dem?

En värld där människor definieras som människor och inte som muslimer, kristna, hinduer, judar, buddhister eller otrogna.

En värld där barn inte indoktrineras till att förslösa sina liv i fruktan för ett övernaturligt kosmiskt väsen, omöjligt att blidka.

En värld där små barn inte stympas för att föräldrarnas vidskepelse påbjuder detta. En värld där föräldrarna som indoktrinerar sina barn faktiskt skäms över de uppenbara bristerna i sin tro. En värld där tid, tankemöda, kraft och välstånd inte förslösas på dumheter och nonsens utan används till utveckling av människors kunskap, välstånd och livskvalitet.

En värld där sexualupplysning, familjeplanering och preventivmedel ingår som en naturlig del i att vara en ansvarstagande människa.

En värld utan skuld, skam och skräck pådyvlad av små människor med stora världsliga ambitioner. En värld där beslut grundar sig på verklighet, kunskap, förnuft, rationell analys av fakta och empiriska bevis, inte på vidskepelse och tro. Tänk dig det!

Den militanta Shia muslimen som spränger den sunnitiska moskén, eller tvärtom. De gör alla allt detta för att de är övertygade om att de gör något gott.

Konsekvensen är lidande och handlingen är ond, men ingen av dem behöver nödvändigtvis själv vara ond eller agera av ondska.

De drivs av en vilja att leva sina liv som goda människor. Fel blir rätt och rätt blir fel. Gud förväntar sig det av dem. Gud vill det.

De vill vara fromma och tjäna sin Gud och Gud förväntas bli nöjd med resultatet. Det är utifrån detta som diskussionen om religiös dogm, tro och i förlängningen även terrorism, måste ta sin början. Det måste handla om troendet som sådant. Som fenomen.

Det måste också handla om det uppenbarligen finns något i den mänskliga naturen, som gör oss så masochistiskt lagda att vi med sådan förkärlek och iver förslavar våra egna sinnen. Någonting som gör att vi underkastar oss till och med obevisade existenser så till den milda grad att vi låter dem förstöra våra liv.

Vi kan diskutera den ena eller andra religionen, sekten, riktningen. Vi kan sitta och försöka klassificera vilka grupper som ska sättas upp på den ena eller andra terrorlistan. Men, så länge vi inte på allvar frågar oss: ”Hur kan man tro på något det inte finns några bevis för?” . Hur kan man tro på något, trots uppenbara bevis på motsatsen?

Så länge vi inte på allvar ifrågasätter detta. Så länge kommer vi inte att komma någon vart. Så länge kommer vi att trampa vatten.