Den absolut dominerande effekten av vidskepelse är ett kontraproduktivt förhållningssätt till eventuella orsakssamband, och därmed ökat lidande. För att inte tala om all onödig rädsla, ångest, lidande, död och oro den för med sig.
Kyrkor anser sig givetvis stå över vidskepelse. Man inser inte att instutionaliserad vidskepelse också är vidskepelse. Om man begrundar kyrkans historiska handlande finner man att den näst intill uteslutande handlat utifrån vidskepelse. Kunskapsbaserat handlande har haft mycket svårt att få bärighet inom teologin.
Att som katolska kyrkan motsätta sig smittkoppsvaccin, och därmed utrotandet av en av mänsklighetens största gissel, med hänvisning till att det är att sätta sig över Guds vilja, framstår som så urbota dumt att ”idiotiskt” är ett alldeles för snällt ord, men det är bara ett i en lång rad exempel på detta. Än idag baseras kyrkeliga åsikter på vidskepelse snarare än kunskap.
Människor har en tendens att betrakta andra människors vidskepelse lite nedvärderande i förhållande till sin egen kulturs vidskepelser. Jag vill dock hävda att en vidskepelse är en vidskepelse, oavsett vem som tror vad.
Man kan till exempel ta det här med spökerier i beaktande.
I Thailand tror en överväldigande majoritet av befolkningen på spöken. Detta trots att buddhismen i princip motsätter sig sådana trosuppfattningar. Icke desto mindre kryllar tidningarna av vittnesuppgifter om än det ena än det andra spöket. Det finns en hel uppsjö av olika spöken, men de vanligaste är ”Phii grahang”, vålnaden efter en människa som har levt ett girigt liv.
Oftast består det av ett avhugget huvud med inälvorna hängande löst under sig. Munnen är dock så liten att den bara kan få in ett riskorn åt gången. Det är inte helt svårt att härleda symboliken och pedagogiken i detta spökes utseende och egenskaper.
Utöver denna typ finns som sagt ytterligare ett stort antal spöken, alla med olika egenskaper eller specialiteter. Näst efter ”Phii grahang” så förekommer två andra spöken oftast, nämligen ”Phii grasuu” och ”Phii preed”. Vi kan nog nöja oss med att ha tittat närmare på ”Phii grahang”, anden efter före detta girigbukar som är så oerhört vanlig kring Sukhumwitt Road i huvudstaden Bangkok. Speciellt runt de tvärgator där prostitution riktad mot västerlänningar är flitig och frekvent förekommande. Det går knappast en vecka utan att någon ”Phii grahang” har varit synlig där och jagat diverse mer, eller kanske snarare mindre, trovärdiga individer på flykten. Dessa offer för spökerier intervjuas ibland i TV och får en liten stund i strålkastarskenet tack vare detta. Inte sällan är det samma individer som dyker upp med visst intervall.
Det finns dock inga vittnesmål om några ”Phii grahang” från Rom, Bagarmossen eller Helsingborg.
I Indien syns allt som oftast ”ap spöken” eller spöken med många armar och elefantsnabel. Dessa ses i sin tur nästan aldrig till i Madrid, Milano eller London.
I Uppsala, Jönköping och Rom tittar Jesus fram hyfsat frekvent medan han aldrig visar sig i Riyadh eller Bangkok.
Jungfru Maria dyker upp oerhört frekvent i katolska länder, men nästan aldrig i protestantiska. Kan man dra någon slutsats av detta?
Leave a Reply