Religiöst grundade uppfattningar tränger dagligen in små kilar i vårt sekulära samhälle. Det sker lokalt och det sker globalt.
Senaste i raden globala exempel är då förenta nationerna råd för mänskliga rättigheter kidnappas av de länder som flitigast bryter mot desamma. Tillsammans lyckas denna oheliga allians av teokratiska förtryckarregimer skaffa sig majoritet och driva igenom FN resolutioner om förbud mot kritik av religion i allmänhet och Islam i synnerhet.
I sekulära Sverige använder licensfinansierade public service media sina bästa sändningstider för att hamra ut religiösa budskap. Söndagarnas ”helgmålsbön” ger inte bara statskyrkan, utan även betydligt mer radikalare kyrkor gratis oemotsagd propaganda tid. I programmet ”Olle och Gud” får en visserligen liberal, och för all del trevlig, men ändå präst, tjäna som moralisk kompass. Med tanke på historiska kyrkliga meriter på området, är det ungefär likvärdigt med att sätta Pol Pot som ordförande i Amnesty, Enrons Vd som chef för finans inspektionen eller varför inte avskaffa kemikalie inspektionen och ersätta dem med Union Carbide? Det är faktiskt precis lika rimligt som att ge Nobels fredspris till Henry Kissinger.
I programtablåerna för såväl radio som Tv återfinns allt oftare religiöst anstrukna program alltmedan kritisk granskning av religionernas idévärldar lyser med sin frånvaro.
Bokhandlarnas livsåskådnings sektioner innehåller hyllmeter på hyllmeter med religiös litteratur av högst skiftande kvalitet och slag. Religionskritiska böcker, om de över huvud taget går att finna, upptar maximalt några dm hyllbredd. Detta är en anledning till denna blogg.
Leave a Reply