islamofobi och kristofobi!

<!– @page { margin: 2cm } P { margin-bottom: 0.21cm } –>

Islam med sin tydliga krigsretorik, sitt institutionaliserade kvinnoförtryck och sin skrivskyddade koran, intar första pris och banar givetvis vägen för de andra ökendogmerna.

Man visar vad man kan uppnå med mobbning, hot, våld och fullständigt orimliga reaktioner på minsta lilla ifrågasättande.

Att inte omfamna eller välkomna Islam innebär med automatik en islamofob stämpel i bästa fall och en rasist stämpel i sämsta ( som om religion vore en ras???) Att Islam är en fredens religion upprepas gång på gång som ett medialt mantra. Som om man måste övertyga sig själva. Trots att man måste vara såväl döv, blind och dum för att undgå att se vilka vederstyggliga brott som sker i dess namn.

Man vägrar konsekvent att syna idévärlden bakom offret som blivit bödel. Man kan inte förmå sig till att se det uppenbara. Hur en religion, så fylld av sin egen övertygelse om sin överlägsenhet, och så frustrerad av sin världsliga uppenbara underlägsenhet, kan skapa så mycket mänskligt mörker.

Det är min fulla övertygelse att ordet ”kristofob” snart, av liknande skäl, kommer att vara flitigt förekommande i debatten. Kritiska röster avfärdas så lätt med detta enda ord.

Jag tycker därför att det är hög tid att dra av religionerna den där kappan av lättkränkthet och börja granska kroppen och myterna under den. Det är hög tid att inse att kejsaren faktiskt inte har några kläder. Han står där naken och skäms.

Det är också hög tid för de religiösa att ta av sig den där offer mentaliteten. Vill de verkligen inte bli bedömda efter validiteten i sina argument? Uppenbarligen inte. Men så har ju också människor som tror att universum verkligen är skapat med dem i åtanke uppenbara problem med sin självbild.