Den påvliga ofelbarheten!

Historien om den påvliga ofelbarheten är för övrigt värd att berätta. Därför gör jag det.

Den 18 juli 1870 hade 535 män, för det fanns garanterat inga kvinnor där, samlats under den 119 meter höga kupolen i Sankt Peterskyrkan i Vatikanen.

Det var kardinaler, biskopar, patriarker och abbotar från hela världen. I två månader hade de diskuterat den delikata frågan om påven var ofelbar eller inte och nu skulle det röstas. Utfallet blev 533 röster för påvens ofelbarhet och två emot.( de två emot fick senare sparken. Vad annars?)

Från och med nu var påvens ord ofelbara. När påven uttalar sig i frågor om tro och moral är han ofelbar. Vad han säger kan inte ändras eller reformeras. I och med röstningen så blev påvens ord en gudomlig uppenbarelse, förmedlad till oss.

Nej, det är inte ett mentalsjukhus jag beskriver. Det är katolska kyrkan. Men låt oss för all del fortsätta berättelsen.

När påven tänker är det Gud som tänker, resonerar man. Vilket om man tänker på den förre påven, Johannes Paulus II, måste göra Gud till en lallande, svamlande, senil gammal gubbe.

Påvens ofelbarhet är Jesus egen ofelbarhet. Ofelbarheten gäller dessutom inte bara i nuet, den fungerar retroaktivt.

Alla påvar genom historien har även de varit ofelbara. När påven helgonförklarar en person så blir denne också ofelbar. För katolska kyrkan är det ingen som helst motsättning i att påvelängden i verkligheten innehåller betydligt fler syndare och förbrytare än helgon. Där finns allt från barnarövare till mördare. Alla givetvis ofelbara. En ofelbar mördare? Den religiösa logiken har talat, och talar hela tiden, när det gäller Vatikanen.

Påven har ett högst personligt, och mycket stort, ansvar för att 70 000 unga kvinnor varje år dör i sviterna av illegala aborter. Han är direkt ansvarig för att dessa kvinnor drabbas av socialt utanförskap och stigmatisering. Han är personligt ansvarig för hundratusentals AIDS-offers död och att deras barn blir föräldralösa. Vilken tur att han är ofelbar. I all ödmjukhet så inser jag att jag mycket väl kan ha fel i min kritik av påven och Vatikanen.

Jag finner det bara besynnerligt att vi sätter så stor tilltro till en oskuld. Det finns inga andra sammanhang där oskulder framstår som höjden av livserfarenhet.