Be och ingen ska lyssna!

Människan har uppfunnit en mängd olika metoder för att komma i kontakt med det gudomliga. En trolltrumma med tillhörande jojk (sång), tungomålstalande, offer och böner. Man har använt sig av droger, svält, späkning, frivillig isolering, dans och diverse riter. Uppfinningsrikedomen är mycket stor på området.

När det gäller just böner så går åsikterna om hur dessa ska gå till isär. Jesus lär ha sagt att man ska be tyst för sig själv, i hemlighet, på sin kammare. Kyrkorna har därför som nämnts med sedvanlig entusiasm tagit honom på hans ord och ber därför högt, offentligt och i grupp.

Man kan be stående, liggande eller knästående. Man kan be hoppande, snurrande eller vaggande. Med öppna eller knutna händer. Med böjd nacke och slutna ögon eller extatiskt stirrande mot taket. Man kan be i olika eller i förutbestämda riktningar.

Bönen kan också ha olika syften. Den kan vara lovprisning, tacksägelse, klagan, begäran eller förbön. Det finns böner som är obligatoriska och det finns böner som är mer individuella. Det finns morgon- och aftonböner, ”Fem gånger om dagen”- böner och ”Tack för maten”- böner.

Man kan till och med tillverka en bönesnurra, ett bönehjul eller en böneflagga som ber bönen åt en, en slags rationalisering av bedjandet. Men innan man bestämmer hur, var och varför man ska be så bör man kanske fråga sig själv: Varför ska man be om Gud ändå kan läsa tankar? Men framför allt. Är det verkligen någon som lyssnar?

Det kanske är som när Bailey Smith, ledaren för det största protestantiska samfundet i USA, Southern Baptist Convention, förklarade att Gud inte hör böner som läses av judar? Han förklarade att det inte var det att Gud inte ville. Han kunde helt enkelt inte höra dem. Enligt Smith så når böner som inte uttalas i Jesu namn helt enkelt inte fram. Då måste det sitta någon slags himmelsk växeltelefonist och koppla bort alla icke-kristna böner? Ungefär som att försöka ringa till en svensk vårdcentral nu för tiden. Vilken otur att Gud som kan allt, inte kan detta?

Skaffa fram en amputerad, Samlas i en ring, fatta varandras händer och be för att personens ben ska växa ut igen. Filma gärna. Skicka E-postlistor runt världen, till alla församlingar och kyrkor, och uppmana dem att göra detsamma. Passa på vid tältmöten eller Kd-kongresser när ni är många samlade. Jesus har sagt att det ska gå och det står att läsa på ett antal ställen i bibeln!

Ta ett steg tillbaka, begrunda och vänta. Vad kommer att hända?

Givetvis ingenting!

Även om miljoner och åter miljoner ber, självaste Påven, Ulf Ekman, Stanley Sjöberg och K-G Hammar ber. Kort sagt, om alla ber, kan jag garantera att ingenting kommer att hända. Detta trots att Jesus har lovat det! Är inte det underligt? Ljuger Jesus?

Gud är allsmäktig, han kan göra vad som helst. Att låta ett ben växa ut vore trivialt och förbannat enkelt för en god Gud som kan göra hela universum på några dagar.

Gud är perfekt och han har låtit skapa Bibeln, som är den perfekta boken. Och i bibeln, den perfekta boken, gör Jesus (som ju också är Gud) massor av uttalanden där han säger att detta ska fungera. Eftersom uttalandena är gjorda av Jesus och Bibeln är den perfekta boken så borde det vara sant.

Gud är allvetande och kärleksfull. Han vet hur en amputerad lider och han älskar sina amputerade väldigt mycket. Gud är redo och villig att infria dina böner. Allt du behöver göra är att tro. Det finns ju ingen indikation från vare sig Gud eller Jesus på att just amputerade ska ignoreras när de ber om medicinsk hjälp.

Jesus säger: ”Om du ber om något i mitt namn, så kommer jag att uppfylla det.”

Han säger inte: ”Om du ber om något i mitt namn, så kommer jag att uppfylla det, så länge det inte rör sig om en amputerad kroppsdel, neurosedynskadade eller barn med Downs syndrom.”

Det är troligt att i alla fall några av de tusentals som ber har en tro åtminstone lika stor som ett senapsfrö.

Gud har ingen anledning att diskriminera just amputerade i deras tillfrisknande, men ändå kommer benet inte att växa ut.

Hur kommer det sig? Vilken knivig gåta, inte sant?

Hur Gud behandlar amputerade skiljer sig uppenbarligen från hur han hanterar andra ”mirakulösa” tillfrisknanden.

Antingen så råkar just amputerade dra det kortaste strået i Guds stora plan, oavsett hur fromma de är, eller så är det så att andra tillfrisknanden som skett efter bön har som förklaring att slumpen, naturligt läkande, immunförsvaret, felaktiga diagnoser etc. har sammanfallit med bönernas önskemål och att man tar detta som intäkt för att det var just bönen som åstadkom det.

Självklart är det så att det inte fungerar för det finns ingen som lyssnar och Jesus om han över huvud taget existerat och någonsin lovat detta, for med osanning.

Det finns visserligen religiösa vittnesmål från människor som har sett både ben och armar växa ut och till och med döda som har börjat leva igen. Men när man granskar de vittnesmålen lite mer seriöst så faller de alltid, utan undantag, in under kriterierna för fullfjädrad psykisk sjukdom, alternativt godtroget offer för bedrägeri och bondfångeri.

Det är med andra ord nonsens.

Religiösa människor är givetvis medvetna om denna lilla brist i sin verklighetsuppfattning, men låter sig sällan eller aldrig nedslås av det. Sin vana trogen hittar de raskt på en förklaring till varför stympade kroppsdelar, trots bön, inte växer ut igen.

Gud lyssnar alltid på böner, men ibland blir hans svar nej för att det inte ingår i hans plan. Så brukar det låta. Likt sportjournalister vars spådomar om vinnande lag slagit fel kan hävda att ”sådan är idrotten, vad som helst kan hända”, kan Gud, enligt religiösa, aldrig undgå att hörsamma en bön.

Det känns lite konstigt att Gud alltid skulle säga nej till just amputerade. Faktum är att det inte spelar roll vem som ber eller vem man ber till. Och det spelar heller ingen roll vad man ber om. Om man så ber till Poseidon, Gud, Allah, Zeus, Tor, Ra eller ett flygande spagettimonster: Amputerade ben växer inte ut!

Den troende fortsätter skydda sin övertygelse med uttalanden som:

”Gud finns visst. Men han besvarar bara böner med ett syfte. Vi har ingen bra förklaring på varför just amputerade ignoreras, men Gud har säkert det.

Gud har sina himmelska skäl till motsättningen mellan vad Bibeln säger och hur verkligheten är”. På så sätt kan Gud, liksom en förmodat bönhörande gråstenen i bokhyllan, aldrig förlora. Och vi kan fortsätta leva i vår bubbla av falsk tröst och självbedrägeri.

Anta nu att vi vänder på resonemanget och säger:

”Gud är en fantasiprodukt precis som alla tusentals gudarna innan honom. Han finns inte!

Det finns ingen som lyssnar när man ber, så det är fullkomligt meningslöst. Benet kan inte växa ut igen. Vad vi kan hoppas på är att forskningen så småningom med hjälp av stamceller kan odla fram ett nytt ben som vi senare kan transplantera dit. Den möjligheten är inte långt borta. Den är inom räckhåll.”

Om inte religionen sätter stopp för den forskningen också!