Några ord om Islam. Om jag får??

En författare i London skriver en ROMAN. Han skriver en uppdiktad, på hittad historia, och han gör detta utan att göra anspråk på att vara sann.

En religiös ledare går ut i media och i eget namn, utan maskering, world wide, och utfäster en belöning på den som dödar författaren. Vi borde häpna! Men det gör vi inte.

Påven, Engelska statskyrkans högste ledare och Israels chefs rabbin, gör gemensam sak och fördömer…..författaren! Han har sårat muslimernas känslor, och får skylla sig själv, resonerar man. Rätten att vara vidskeplig, okunnig, fördomsfull och ignorant. den rätten måste försvaras till varje pris. Den rätten överträffar vida yttrandefriheten, demokratin och individers lika och unika värde, i dessa herrars mentala öken landskap.

En tidning i Danmark publicerar karrikatyr tekningar på profeten Mohamed. Människor på andra sidan jorden, människor som bor i länder där det finns en uppsjö anledningar till att bli upprörd. Förtryck, fattigdom, korruption, rätts osäkerhet, diktatur, tortyr, politisk ofrihet, brist på yttrandefrihet, jämnlikhet, läkare, el, rent vatten, social välfärd, infrastruktur, jobb, utbildning och intolerans. Inte ett ljud. Men en teckning, på andra sidan jorden!! Ja då jävlar!

Resultat: Brända ambassader ( till och med fel lands ambassader. Svårt det där med att läsa kanske?), lynchade kristna, brända kyrkor, handelsbojkotter, mordhot, terror handlingar och ond bråd död. Rimligt? Förnuftigt? Modernt? Smart? Och framför allt, proportionerligt?

Islam med sin krigsretorik, sitt institutionaliserade kvinnoförtryck och sin skrivskyddade koran, intar första pris och banar vägen för de andra. Man visar vad man kan uppnå med hot, våld och fullständigt orimliga reaktioner på minsta lilla ifrågasättande. Vad man visar är att det lönar sig att vara en mobbare.

Att inte omfamna eller välkomna Islam innebär med automatik en islamofob stämpel?

Att Islam är en fredens religion upprepas gång på gång som ett medialt mantra. Detta trots att man måste vara såväl döv, blind och dum för att undgå att se vilka vederstyggliga brott som sker i dess namn. Man vägrar syna idévärlden bakom offret som blivit bödel. Man kan inte förmå sig till att se det uppenbara. Hur en religion, så fylld av sin egen övertygelse om sin överlägsenhet, och så frustrerad av sin världsliga uppenbara underlägsenhet, kan skapa så mycket mänskligt mörker och så blodiga gränser.

När ska vi börja undersöka vad det här är för tanke vapen egentligen. Vad är det som får välutbildade människor att sätta sig och flyga fullastade jumbojets in i fullsatta skyskrapor och betrakta det som en seger för sin sak. Vad är det för tankar som får en att hänga på sig en väst med semtex och spik och betrakta det som en karriär möjlighet?

I Koranen står det på ett åttiotal ställen att man har rätt att ta till vapen, om Islam angrips. Tolkningsfrågan blir då inte Om man får, utan VAD som är ett angrepp på Islam.

Att jag äter griskött och dricker öl? Baddräkter? En teckning, en roman eller film? Det kan vara ett angrepp?

Kanske dags att sluta ljuga och inse att dessa värderingar är fullständigt okompatibla med demokrati.

<!– @page { margin: 2cm } P { margin-bottom: 0.21cm } –>

Religiös dogmatism och ett allt mer politiserat troende med krav på särbehandling, hotar att inskränka mina fri- och rättigheter, vilket i sin tur hotar att försämra mitt och mina barns framtida liv. Min och alla andras yttrandefrihet är fri och rättigheter givna åt oss att förvalta, inte att offra på den religiösa intoleransens altare. Vi har inte råd att bara ge bort dem igen. Hur ska framtida generationer döma oss om vi gör det?

En yttrandefrihet, en tankefrihet och en åsiktsfrihet som är en fullständigt grundläggande förutsättning för demokrati, vilket är en grundläggande förutsättning för fred och drägliga levnadsvillkor för flertalet och inte fåtalet. Religion är faktiskt beroende av det helt motsatta. Yttrandefrihet, åsiktsfrihet och tankefrihet är och har alltid varit religionens fiender.

När man försöker tysta konst, litteratur, film, kritik, ifrågasättande och debatt. Då är det en medborgerlig skyldighet att reagera.

Att någon blir kränkt av ifrågasättande, är faktiskt inget argument för att den kränkte har rätt.

Vi måste sluta hoppas att den självpåtagna censuren kommer att stilla religionernas hunger efter respekt. Att göra det kommer bara att öka deras hunger. Ingenting som inte tål granskning, är värt någon respekt. Själva det faktum att de reagerar som de gör, borde få vem som helst att fatta misstankar om att här har vi något som inte hänger ihop vid närmare granskning.

Vi kommer därför att utkämpa en kamp. Vi kan nu välja att göra det nu, med idéer, ord och argument, eller i framtiden på sämsta tänkbara sätt.