Under ett, två eller möjligen tre år, så går Guds alter ego runt och predikar sin lära till judar, och endast judar, i ett område ungefär lika stort som Småland.
Femtio år senare gäller det att skapa en ny bok, ett tillägg till den gamla, trista och föråldrade versionen. En bok som säger ”Glöm den gamla, nu är det denna som gäller”. Hur gör man då?
En variant är ju givetvis att göra som i evangelierna, det vill säga att skapa sin egen sanning och göra detta på det allra simplaste vis. De gör det genom att helt enkelt förklara att de är sanna. De är fullständigt likgiltiga inför verkligheten, vad som är sant eller vad som ens är troligt. Precis där uppstår det ett problem.
För i kristen tro är historia och teologi märkligt sammanflätade. De är beroende av varandra samtidigt som de utgör ett hot mot varandra. Evangeliernas historier stämmer inte med vad vi vet om den faktiska historien. De är notoriskt otillförlitliga som historiska vittnesmål och dokument.
Att evangelierna inte nämner stora avgörande världshändelser är visserligen besynnerligt, men ännu mindre trovärdighet får evangeliernas historier av det som faktiskt nämns där. De nämns där och ingen annan stans och de händelser man har kunnat finna historiska belägg för har visat sig vara helt och hållet felaktiga. Med andra ord så är det fabrikationer från början till slut.
Ju närmare det judiska upproret man kommer, desto fler ”Messias”. Det gemensamma budskapet var: ”Guds rike är bättre än det vi har nu och det är nära, bara ni följer mig!”
Liksom Jesus, Ulf Ekman, Stanley Sjöberg och Usama Bin Ladin så lockade dessa med en upphöjd plats i himmelriket i utbyte mot lojalitet, tro och hängivelse. Ris och ros, morot och piska, total kärlek och totala krav, underkastelse och renons på ifrågasättande. Lyd blint så kommer belöningen sen. Allt man behöver göra för att kräva in belöningen är att dö,
Liksom Jesus utförde dessa ”profeter” mirakel, och liksom i fallet med Jesus så skedde detta sällan på begäran.
Liksom Jesus måste de ofta utföra dessa mirakel gång på gång för att övertyga till och med sina egna lärjungar, som trots detta verkar mer skeptiska än vad många troende är idag. Och liksom Jesus riktade de sig endast till judar.
Granskar man Jesusmyten lite närmare så finner man också att det som senare (i evangelierna) sägs om Jesus, hans leverne, gärningar, ursprung och öde, är till förväxling likt det som redan innan honom har skrivits om några av hans ”profet kollegor”. Till exempel Asklepios, Herakles, Mithra och Dionysos för att begränsa oss till de grekiska, och långt innan Jesus förekommande, gudasönerna. Självklart var även dessa födda av jungfrur som befruktats av gudar. Vad annat att vänta av oskuldsfixerade kulturer?
Födelsen är ett mirakel med himmelska uppenbarelser, modern är jungfru och befruktas av en Gud, de har en jordisk styvfar, de botar lama, blinda och stumma, de återuppväcker döda, utför under med mat inblandat, förutsäger framtiden och sin egen död, samtliga återuppstår och gör det efter tre dagar, vid deras död inträffar jordbävningar och solförmörkelser, de har följeslagare och lärjungar som är tolv till antalet, och de lever ensamma i öknen i 40 dagar där de hallucinerar och frestas men motstår frestelsen.
Jesus och Dionysos, liksom Marsyas från Frygien och Prometus från Kaukasus, tillhör också de korsfästa gudomligheterna. Dionysos hängs upp på ett träd eller korsfästes. Det finns krucifix med en korsfäst Dionysos från 200-talet. De tidigaste kristna krucifixen kom 200 år senare, på 400-talet.
Korsfästelse, eller att bli upphängd på ett träd eller en påle, är en beståndsdel i en mängd mytiska berättelser från den här tiden och långt innan dess. Det mesta med de här berättelserna tyder på att de helt enkelt var för bra och för etablerade för att inte tas med av evangelierna. Man har helt enkelt etablerade myter som stöps om efter eget behov.
Eller… så har alla dessa frälsare levt på ungefär samma sätt och gjort ungefär samma saker och gått samma öde tillmötes. Det verkar föga sannolikt, men så tar ju kristendomen inte heller särskilt hårt på det där med sanningshalt och autencitet.
Det hafsiga och summariska rättegångsförfarande som ska ha föregått Jesus dom har inga som helst paralleller i vare sig judisk eller romersk historia. Det bryter mot alla regler. Det verkar dessutom helt orimligt att judarna skulle dra ihop sin högsta domstol, Sanhedrin, när den judiska påsken pesach redan inletts. Sanhedrin med sina ständiga och ändlösa dispyter mellan saddukéer och fariséer, skulle då plötsligt ha enats om att just Jesus var det gemensamma och stora hotet. När detta var avvärjt skulle de därefter återgå till sitt ändlösa käbbel. Som om vi idag skulle blixtinkalla riksdagens Konstitutionsutskott på julafton för att besluta om bottenmålning av Harpsundsekan.
Betänk att den här myten har legat till grund för tusentals år av judeförföljelse där judarna anklagats för att vara ”Kristus mördare”. Å andra sidan har de även fått skulden för såväl kommunismen som kapitalismen, så man kanske inte bör förvånas?
Romarna å sin sida skulle inte annat än ha skrattat åt allt prat om ”judarnas konung”. Att det skulle ha blivit rättssak av det är helt befängt. Jesus anklagades ju för att vara en upprorsmakare. En upprorsmakare så pass okänd att de behöver hjälp för att få honom identifierad. En upprorsmakare bland en mängd upprorsmakare. En upprorsmakare som inte har gjort uppror och som inte nämns någon annan stans. En upprorsmakare utan arme och utan vapen. En judisk Ghandi skulle knappast fått romarna att darra av skräck så till den milda grad att man vidtog dessa extraordinära åtgärder.
Men om nu allt detta osannolika skulle ha inträffat, om romarna verkligen hade upplevt, den av sin samtid okände, Jesus som ett hot. Vad skulle vara en sannolik första reaktion på det?
Om man som erfaren ockupationsmakt har en upprorsmakare man på minsta lilla vis fruktar, vad är då ett förnuftigt intelligent oc
Romarna hade säkerligen raffinerade, ”pedagogiska” metoder att utvinna denna kunskap även ur den mest motspänstige upprorsmakare. Enligt evangelierna så var det den judiska högsta domstolen som anklagade Jesus och ville ha honom dömd. De tog honom därför till Pontius Pilatus. En man som fullständigt hade skändat judarnas alla heligheter. En man som såg det som ett personligt nöje att förarga och förolämpa judarna. En man som var djupt hatad, föraktad och fruktad av alla judar. Pilatus sätter en ära i att inte vara judarna till lags. Men när det gäller Jesus tycks han resonera tvärtom?
h rationellt sätt att hantera denna fråga? Offentlig blixtavrättning med avsteg från alla gällande rättegångspraxis, begravningsnormer och rutiner i syfte att möjliggöra martyrskap?
Betydligt klokare är att internera personen först, försöka få fram vilka och hur många anhängarna är, var de håller hus, vilka planer de har och framför allt om det finns någon som helst möjlighet i att de ska lyckas med sitt uppsåt.
I verkligheten skulle troligen romarna, om de nu hade trott på judiska högsta domstolen, tagit tillvara på detta utmärkta tillfälle att härska genom att söndra. Jesus utgör helt enkelt inget hot mot romarna. Om de nu hade trott det, skulle de med all säkerhet ha använt sig av internering – tortyr – underrättelse modellen. Att de med vett och vilje skulle möjliggöra ett martyrskap som det Jesus död gav upphov till verkar knappast troligt. Bara för att Jesus var Jesus? Det framstår helt enkelt som fullständigt osannolikt.
Att ingen samtida skriftställare beskriver en person behöver ju i sig inte betyda att han inte har funnits, bara att han knappast kan ha varit betydelsefull. Det gäller därför att undersöka vilka som kunde ha nämnt honom, men lät bli. I Jesus fall råkar detta bli samtliga. Det känns lite konstigt att Guds son, Gud själv, Messias, frälsaren och ljuset skulle passera så obemärkt. Det känns också lite underligt att Guds son, frälsaren och ljuset, bara skulle promenera runt i en liten avlägsen del av en underutvecklad judisk romersk provins och endast rikta predikningarna mot sina egna, det vill säga den judiska befolkningen. Han gör, oss veterligt, inga försök att sprida sin lära till Kina, Afrika, Sydamerika, Nordamerika, Australien eller ens Rom. Det verkar inte som han ens känner till att dessa platser finns och är befolkade. Fast det måste han ju ha gjort, han var ju gudomlig och som sådan är man väl allvetande? Faktum är att han var, om han funnits, minst sagt etnocentrisk och geografiskt begränsad. Det var också, om man vill ha genomslagskraft som Gud, ett synnerligen illa valt ställe att dimpa ner på.
Vi kan ju också roa oss med att spekulera i om det hade funnits samtida historiker som hade nämnt Jesus. Hur hade vi då sett på honom? Detta hade ändå långt ifrån bevisat någon form av gudomlighet. Det hade dock bevisat att han existerat och haft en påverkan på sin samtid. En påverkan stor nog för att åtminstone nämnas av någon. Men, som det är idag, så saknar vi en sådan beskrivning.
En märkvärdig egenskap hos evangelierna är att de så ofta slarvar med sakuppgifter som är mycket enkla att kontrollera. Spontant kan man tycka att detta är att underskatta sina kommande läsare. Ända tills man betänker att det faktiskt fungerat i två tusen år.
Till exempel så finns Jesus hemstad Nasaret inte vid tiden för han födelse. Den finns inte ens upptecknad som by eller bosättning i samtida dokument.
Årtalet för Jesus födelse skiljer såg åt med minst 9 år mellan Matteus och Lukas respektive evangelium.
Matteus beskyller helt felaktigt Herodes för att låtit döda alla pojkar under två års ålder i Betlehem. Detta är en seglivad men mångdubbelt överbevisad ren och skär lögn. Inte ens den då verksamme och mycket produktive, redan nämnde, historikern Josefus som hatade Herodes nämner detta i sin judiska historia. Den myten är egyptisk till sitt ursprung och har även påverkat ”Moses i vassen”-sagan. Att ett systematiserat dödande av alla barn under två års ålder, av skäl som låter fullständigt osannolika, skulle passera obemärkt hos alla samtida är inte rimligt. Inte ens Rom skulle ha accepterat ett sådant förfarande.
Evangelierna nämner att Jesus predikade i överfulla synagogor, trots att det inte ens fanns sådana i Galiléen förrän år 70 efter Kristus.
Händelsen efter uppståndelsen saknas hos Markus, men skildras i oförenliga versioner av Matteus och Lukas.
Jesus skulle vara född i december år 0. I december månad vallades inga får, så där faller herdemyten och/eller datumet bort.
Herodes var sittande kung, och om denne vet man att han dog under en solförmörkelse som inträffade den 13:e mars år 4 e.kr.
Det himlafenomen som är känt från den här tiden är att Jupiter och Saturnus cirkulerade runt varandra och möttes i samma punkt inte mindre än tre gånger (vetenskapen kan bistå med sådan information idag), men detta hände år 7 f.kr. Detta kan möjligen ligga till grund för stjärnmyten, men knappast för verkligheten.
Innan man börjar spekulera i när och var han föddes bör man kanske först fråga sig om han föddes.
Enligt evangelierna har Jesus haft en enorm inverkan på sin samtid. Spontant kan man tycka att det är lite underligt att någon som evangelierna hävdar är en så vida känd person ska behöva identifieras av Judas för att över huvud taget kunna gripas. Alla borde väl ha känt igen honom? Men inte nog med det. Jesus ska alltså inte bara ha haft många anhängare. Han ska dessutom ha upplevts som ett så pass stort hot att de romerska myndigheterna låter avrätta honom. Detta dessutom i en process som frångår allt vi känner till om dåtida rättskipning och praxis. En process som inbegriper både Jerusalems judiska ledarskap och Judéens romerske prefekt. Och detta utan att det nämns någonstans?
Leave a Reply