Bibliskt ursprung. Hur såg det ut och vad är SANT?

De tre monoteistiska religionerna och deras Gud och böcker härstammar alla från samma bok och samma geografiska, kulturella och mentala ursprungsområde: Ett kargt ökenområde och en svunnen tid med kamelkaravaner, nomadläger, ökenfolk, klaner och ändlösa konflikter.  Det är strider inom stammar och mellan stammar. Stridigheter som utkämpas med alla då till buds stående medel, och utan pardon. Hade det funnits clusterbomber så kan vi vara ganska säkra på att de hade använts, då också.

 

Bibeln, däremot, skapades i det mentala tankelandskap vi idag ser vid steningar i Iran, offentliga hägningar i Afghanistan, slavhandel i Sudan eller offentliga stympningar i Saudiarabien.

 

Den innehåller ingen moralisk vägledning. Den innehåller dock gott om fördomar, motsägelser, grymheter, vidskepelser och mord.

 

 

 

 

 

 Det är bronsålder och det är Mellanöstern. Det är kamelmjölk, fårkött och te. Det är kackel och konflikt. Den av er som har varit i ett nomadtält vet hur det luktade: Fränt av svett, ull, smuts, skinn, djur, talg och rök.

 

 Det är makthungriga förvirrade fullständigt okunniga patriarkala analfabetiska klanledare och det är samhällen uppbyggda kring primitivt jordbruk, handel, fårskötsel och slavar.

 

I denna miljö, i detta idélandskap, uppstår vår nuvarande gudomlighet: Den abrahamitiska ökenguden.

Monoteismen, tron på en enda Gud, uppstod cirka 700 f.v.t. (före vår tideräkning).

Tron på en enda Gud, efter principen störst, bäst och mäktigast, spreds långsamt och mödosamt. Den spreds genom primitiva stamfolks erövring och underkastande av andra primitiva stamfolk. Den spreds genom att männen i erövrade folk dödades, medans kvinnor och barn fick uppgå i den segrande stammen. Ett dominansbeteende människan verkar ha ägnat sig åt mycket länge, tills vi mer industriellt började avrätta både män, kvinnor och barn under 1940 talet.

 

 

 

 

Trots ett mycket intensivt sökande, särskilt efter Sexdagars kriget 1967, så finns det inga tecken på att de vi idag kallar israeler någonsin har varit fångar i Egypten. Det finns inte heller några egyptiska skriftkällor som nämner en sådan fångenskap. Den myten verkar vara en biblisk efterhandskonstruktion.

Det finns dessbättre heller inga tecken på att närmare två miljoner människor vandrat i öknen i fyra årtionden och etniskt rensat Kanaan. Två miljoner människor i fyrtio år, men inte ett spår. Till och med Israeliska arkeologer bekräftar att det aldrig skett. Den myten verkar vara en biblisk efterhandskonstruktion.

Det är bevisat att Jeriko var raserat och övergivet långt innan Joshua ska ha existerat. Den myten verkar vara en biblisk efterhandskonstruktion.

Det utlovade landet var sedan länge ockuperat av Egypten och visar dessbättre inga tecken på de groteska plundringar bibeln redovisar. Den myten verkar vara en biblisk efterhandskonstr… ja, ni vet.

Kanaan var sedan århundraden redan befolkat av dem som genom sociala och politiska förändringar kom att bli israeler. Jerusalem var knappt en by i det gles befolkade, fattiga och eftersatta Judéen ända fram till de Assyriska erövringarna med början år 722 f.kr. Först omkring år 743-727 f.kr., under Kung Ahas regim, började vår nuvarande Gud att försiktigt sticka fram hakan. Det var först då som monoteismen sakta började utvecklas.

David och Salomos underverk, som ju skulle ha ägt rum på 900 talet f.kr., ter sig i ljuset av detta minst sagt omöjliga.

Salomos rike som, enligt Första Konungaboken, sträckte sig från Eufrat till Gaza motsvarade i realiteten Assyrien vid dess höjdpunkt, ett rike vi har bevis för, kan bekräfta, dvs. vet har existerat.

Drottningen av Saba kan inte ha besökt Salomo för än flera sekler efter hans död

(Saba i nuvarande Jemen började blomstra, blev ett rike och fick drottningar först då).

I Sam: 30:26-31 hänvisas till orter som inte var befolkade på denna tid, exempelvis Jattir, Aroer och Ramot. Detsamma gäller för övrigt Shesham, Bersheba, Gerar och Hebron. Det var helt enkelt orter som inte fanns under den tiden berättelserna ska ha utspelat sig.

I berättelsen om Abraham och patriarkerna som ska ha utspelats på 2000-talet f.kr., talas det om kameler, trots att dessa förekom domesticerade i de trakterna först 1000 år senare.

Sagan om de tio budorden kan spåras till den egyptiska Dödsboken eller De dödas bok som den oftare kallas. För judendomen var det ursprungligen 613 mitzvor, så kallade praktiska, men i realiteten ofta ganska opraktiska, råd.

De sensationer som nämns i Moseböckerna nämns inte ens som notiser i de i övrigt detaljerade dåtida egyptiska dokumenten.

Legenden om Noa har bevisligen sitt ursprung i den babyloniska myten om Uta Napisthim. Myten härstammar från floden Tigris delta i nuvarande Irak.

Skapelseberättelsen och Noaks ark är ju inte bara totala omöjligheter, de är till och med löjeväckande sådana. Listan över alla egendomligheter i Gamla Testamentet blir till slut pinsamt lång och borde vara en verklig prövning för varje troende. Men uppenbarligen är så inte fallet.

Den slutliga redigeringen av Gamla Testamentet skedde så sent som 164 f.kr., då Daniels förvirrande bok färdigställdes (trots att den utger sig för att vara skriven under den babyloniska tiden).

Att alla våra tre ökendogmer härstammar från detta område, är knappast en slump.

 Alltsedan den gammaltestamentliga tiden och långt innan dess, präglas området av religiösa konflikter.  Idag kan man säga att området i huvudsak präglas av inte analfabetiska utan litterära stamfolk men med samma konflikter. Detta är den landremsa i världen där profetior och religion fått råda friast. Det vill säga, detta är det område där de sämsta skälen för att över huvud taget företa sig någonting på det här jordklotet, fått råda mest oemotsagt.

 Det är med andra ord den landremsa där Gud har haft störts inflytande. Om det har lett regionen framåt eller bakåt, om det förvandlat regionen till en kärlekens, lyckans och medmänsklighetens oas, overlåter jag åt läsaren att bedömma!

Det är viktigt att komma ihåg att när vi pratar om Bibeln, Koranen, Talmud eller någon annan religiös urkund. Då pratar vi inte om vilken bok eller vilka böcker som helst. Vi pratar om världens mest spridda och lästa böcker.

 

Vi pratar om böcker som har en enorm påverkan på miljardtals människors liv. Trots att det enda som stödjer dessa böcker faktiskt är böckerna själva så räcker detta ganska pinsamma faktum uppenbarligen alldeles utmärkt i religiösa sammanhang.

 

Att det står att det är sant duger som garanti på att de är just sanna. Att tro på dem är ett näst intill brottsligt sätt att förhålla sig till just begreppet sanning.