|
|
Människan har uppfunnit en mängd olika metoder för att komma i kontakt med det gudomliga. En trolltrumma med tillhörande jojk (sång), tungomålstalande, offer och böner. Man har använt sig av droger, svält, späkning, frivillig isolering, dans och diverse riter. Uppfinningsrikedomen är mycket stor på området.
När det gäller just böner så går åsikterna om hur dessa ska gå till isär. Jesus lär ha sagt att man ska be tyst för sig själv, i hemlighet, på sin kammare. Kyrkorna har därför som nämnts med sedvanlig entusiasm tagit honom på hans ord och ber därför högt, offentligt och i grupp.
Man kan be stående, liggande eller knästående. Man kan be hoppande, snurrande eller vaggande. Med öppna eller knutna händer. Med böjd nacke och slutna ögon eller extatiskt stirrande mot taket. Man kan be i olika eller i förutbestämda riktningar.
Bönen kan också ha olika syften. Den kan vara lovprisning, tacksägelse, klagan, begäran eller förbön. Det finns böner som är obligatoriska och det finns böner som är mer individuella. Det finns morgon- och aftonböner, ”Fem gånger om dagen”- böner och ”Tack för maten”- böner.
Man kan till och med tillverka en bönesnurra, ett bönehjul eller en böneflagga som ber bönen åt en, en slags rationalisering av bedjandet. Men innan man bestämmer hur, var och varför man ska be så bör man kanske fråga sig själv: Varför ska man be om Gud ändå kan läsa tankar? Men framför allt. Är det verkligen någon som lyssnar?
Det kanske är som när Bailey Smith, ledaren för det största protestantiska samfundet i USA, Southern Baptist Convention, förklarade att Gud inte hör böner som läses av judar? Han förklarade att det inte var det att Gud inte ville. Han kunde helt enkelt inte höra dem. Enligt Smith så når böner som inte uttalas i Jesu namn helt enkelt inte fram. Då måste det sitta någon slags himmelsk växeltelefonist och koppla bort alla icke-kristna böner? Ungefär som att försöka ringa till en svensk vårdcentral nu för tiden. Vilken otur att Gud som kan allt, inte kan detta?
Skaffa fram en amputerad, Samlas i en ring, fatta varandras händer och be för att personens ben ska växa ut igen. Filma gärna. Skicka E-postlistor runt världen, till alla församlingar och kyrkor, och uppmana dem att göra detsamma. Passa på vid tältmöten eller Kd-kongresser när ni är många samlade. Jesus har sagt att det ska gå och det står att läsa på ett antal ställen i bibeln!
Ta ett steg tillbaka, begrunda och vänta. Vad kommer att hända?
Givetvis ingenting!
Även om miljoner och åter miljoner ber, självaste Påven, Ulf Ekman, Stanley Sjöberg och K-G Hammar ber. Kort sagt, om alla ber, kan jag garantera att ingenting kommer att hända. Detta trots att Jesus har lovat det! Är inte det underligt? Ljuger Jesus?
Gud är allsmäktig, han kan göra vad som helst. Att låta ett ben växa ut vore trivialt och förbannat enkelt för en god Gud som kan göra hela universum på några dagar.
Gud är perfekt och han har låtit skapa Bibeln, som är den perfekta boken. Och i bibeln, den perfekta boken, gör Jesus (som ju också är Gud) massor av uttalanden där han säger att detta ska fungera. Eftersom uttalandena är gjorda av Jesus och Bibeln är den perfekta boken så borde det vara sant.
Gud är allvetande och kärleksfull. Han vet hur en amputerad lider och han älskar sina amputerade väldigt mycket. Gud är redo och villig att infria dina böner. Allt du behöver göra är att tro. Det finns ju ingen indikation från vare sig Gud eller Jesus på att just amputerade ska ignoreras när de ber om medicinsk hjälp.
Jesus säger: ”Om du ber om något i mitt namn, så kommer jag att uppfylla det.”
Han säger inte: ”Om du ber om något i mitt namn, så kommer jag att uppfylla det, så länge det inte rör sig om en amputerad kroppsdel, neurosedynskadade eller barn med Downs syndrom.”
Det är troligt att i alla fall några av de tusentals som ber har en tro åtminstone lika stor som ett senapsfrö.
Gud har ingen anledning att diskriminera just amputerade i deras tillfrisknande, men ändå kommer benet inte att växa ut.
Hur kommer det sig? Vilken knivig gåta, inte sant?
Hur Gud behandlar amputerade skiljer sig uppenbarligen från hur han hanterar andra ”mirakulösa” tillfrisknanden.
Antingen så råkar just amputerade dra det kortaste strået i Guds stora plan, oavsett hur fromma de är, eller så är det så att andra tillfrisknanden som skett efter bön har som förklaring att slumpen, naturligt läkande, immunförsvaret, felaktiga diagnoser etc. har sammanfallit med bönernas önskemål och att man tar detta som intäkt för att det var just bönen som åstadkom det.
Självklart är det så att det inte fungerar för det finns ingen som lyssnar och Jesus om han över huvud taget existerat och någonsin lovat detta, for med osanning.
Det finns visserligen religiösa vittnesmål från människor som har sett både ben och armar växa ut och till och med döda som har börjat leva igen. Men när man granskar de vittnesmålen lite mer seriöst så faller de alltid, utan undantag, in under kriterierna för fullfjädrad psykisk sjukdom, alternativt godtroget offer för bedrägeri och bondfångeri.
Det är med andra ord nonsens.
Religiösa människor är givetvis medvetna om denna lilla brist i sin verklighetsuppfattning, men låter sig sällan eller aldrig nedslås av det. Sin vana trogen hittar de raskt på en förklaring till varför stympade kroppsdelar, trots bön, inte växer ut igen.
Gud lyssnar alltid på böner, men ibland blir hans svar nej för att det inte ingår i hans plan. Så brukar det låta. Likt sportjournalister vars spådomar om vinnande lag slagit fel kan hävda att ”sådan är idrotten, vad som helst kan hända”, kan Gud, enligt religiösa, aldrig undgå att hörsamma en bön.
Det känns lite konstigt att Gud alltid skulle säga nej till just amputerade. Faktum är att det inte spelar roll vem som ber eller vem man ber till. Och det spelar heller ingen roll vad man ber om. Om man så ber till Poseidon, Gud, Allah, Zeus, Tor, Ra eller ett flygande spagettimonster: Amputerade ben växer inte ut!
Den troende fortsätter skydda sin övertygelse med uttalanden som:
”Gud finns visst. Men han besvarar bara böner med ett syfte. Vi har ingen bra förklaring på varför just amputerade ignoreras, men Gud har säkert det.
Gud har sina himmelska skäl till motsättningen mellan vad Bibeln säger och hur verkligheten är”. På så sätt kan Gud, liksom en förmodat bönhörande gråstenen i bokhyllan, aldrig förlora. Och vi kan fortsätta leva i vår bubbla av falsk tröst och självbedrägeri.
Anta nu att vi vänder på resonemanget och säger:
”Gud är en fantasiprodukt precis som alla tusentals gudarna innan honom. Han finns inte!
Det finns ingen som lyssnar när man ber, så det är fullkomligt meningslöst. Benet kan inte växa ut igen. Vad vi kan hoppas på är att forskningen så småningom med hjälp av stamceller kan odla fram ett nytt ben som vi senare kan transplantera dit. Den möjligheten är inte långt borta. Den är inom räckhåll.”
Om inte religionen sätter stopp för den forskningen också!
Räven är tillbaka i hönshuset och det får konsekvenser för hönsen
Tänk dig en värld utan självmordsbombare, utan människor som flyger fullastade passagerarplan in i lika människofyllda skyskrapor.
En värld utan 9/11 eller 7/7.
Inga korståg, inga häxjakter, inga pogromer eller mördande av kristna som orena, ingen etnisk rensning, ingen Israel – Palestina konflikt, inga Serb-Muslim-Kroat-massakrer, inga Nordirländska marscher där vuxna står och hånar barn, inget Darfur krig, ingen Eritrea – Etiopien konflikt, inget Sri lanka Tamil krig, Kaukasus, Indonesien – Öst Timor, Azerbadjaner och Armenier.
Strider över ”fakta” lika bevisade som Tomtens renar.
Inga hedersmord och inga välkammade predikanter som lurar folk på deras pengar.
En värld utan talibaner som spränger bort månghundraåriga Buddhastatyer, utan offentliga halshuggningar av hädare och utan prygling av kvinnlig hud för ”brottet” att ha exponerat någon centimeter av den.
Ingen Indien – Pakistan konflikt. Inga kvinnor som lever sina liv under tunga burkhor betraktandes världen genom ett litet tygnät.
Inga steningar av levande människor för brott som inte är brott, inga gigantiska ekonomiska investeringar till byggnader att stå och predika anspråkslöshet i. En värld utan människor som upprörs över angelägenheter som inte angår dem själva. Föreställ dig detta!
Självmordsbombaren som hänger på sig sin gördel med sprängdeg och spik. Den militanta abortmotståndaren som tar sin revolver och skjuter läkaren. Talibanen som stenar den förtvivlat skrikande kvinnan, den laestadianske fadern som kastar ut den gravida tonårsdottern i snön, påven som fördömer kondomer. Den konservative kristne som fördömer kärlek mellan personer av samma kön, Jehova föräldern som förvägrar sitt barn en livräddande blodtransfusion, den frikyrklige predikanten som lär ut lögner. Vad driver dem?
En värld där människor definieras som människor och inte som muslimer, kristna, hinduer, judar, buddhister eller otrogna.
En värld där barn inte indoktrineras till att förslösa sina liv i fruktan för ett övernaturligt kosmiskt väsen, omöjligt att blidka.
En värld där små barn inte stympas för att föräldrarnas vidskepelse påbjuder detta. En värld där föräldrarna som indoktrinerar sina barn faktiskt skäms över de uppenbara bristerna i sin tro. En värld där tid, tankemöda, kraft och välstånd inte förslösas på dumheter och nonsens utan används till utveckling av människors kunskap, välstånd och livskvalitet.
En värld där sexualupplysning, familjeplanering och preventivmedel ingår som en naturlig del i att vara en ansvarstagande människa.
En värld utan skuld, skam och skräck pådyvlad av små människor med stora världsliga ambitioner. En värld där beslut grundar sig på verklighet, kunskap, förnuft, rationell analys av fakta och empiriska bevis, inte på vidskepelse och tro. Tänk dig det!
Den militanta Shia muslimen som spränger den sunnitiska moskén, eller tvärtom. De gör alla allt detta för att de är övertygade om att de gör något gott.
Konsekvensen är lidande och handlingen är ond, men ingen av dem behöver nödvändigtvis själv vara ond eller agera av ondska.
De drivs av en vilja att leva sina liv som goda människor. Fel blir rätt och rätt blir fel. Gud förväntar sig det av dem. Gud vill det.
De vill vara fromma och tjäna sin Gud och Gud förväntas bli nöjd med resultatet. Det är utifrån detta som diskussionen om religiös dogm, tro och i förlängningen även terrorism, måste ta sin början. Det måste handla om troendet som sådant. Som fenomen.
Det måste också handla om det uppenbarligen finns något i den mänskliga naturen, som gör oss så masochistiskt lagda att vi med sådan förkärlek och iver förslavar våra egna sinnen. Någonting som gör att vi underkastar oss till och med obevisade existenser så till den milda grad att vi låter dem förstöra våra liv.
Vi kan diskutera den ena eller andra religionen, sekten, riktningen. Vi kan sitta och försöka klassificera vilka grupper som ska sättas upp på den ena eller andra terrorlistan. Men, så länge vi inte på allvar frågar oss: ”Hur kan man tro på något det inte finns några bevis för?” . Hur kan man tro på något, trots uppenbara bevis på motsatsen?
Så länge vi inte på allvar ifrågasätter detta. Så länge kommer vi inte att komma någon vart. Så länge kommer vi att trampa vatten.
Medans kristendomen, inte tack vare kristendomen, utan tack vare upplysningen har få levande inkvisatörer idag, så har Islam massor. Dessa är nu utrustade med 2000 talets vapen. Den som öppnar en bibel eller en koran och inte ser hur sambandet mellan tro och våld rättfärdigas, bör nog beställa tid hos en neurolog.
Den troende protesterar oftast mot ett dylikt resonemang och pekar som svar på de ytterst ondskefulla män som varit ateister och ställt till med blodbad
Titta på Stalin, titta på Hitler! De var ateister och se vart det ledde! Så brukar det låta. Låt oss därför analysera det argumentet lite.
För det första. Vare sig Stalin eller Hitler dödade sina miljoner människor i ”ateismens namn”. De gjorde det i kommunismens och nazismens namn. Två politiska ideologier som i sin totalitära strävan är ökendogmernas jämlikar. Att säga att de gjorde sig skyldiga till sina brott för att de var ateister, är helt missvisande. Hitler var vegetarian men alla vegetarianer blir inte massmördare. Bägge hade mustasch, men alla mustaschprydda män hemfaller inte åt industriellt avrättande av människor. Stalin och Hitler dödade inte sina offer i vare sig ateismens, vegetarismens eller mustaschens namn.
När det gäller Stalin så var han förmodligen ateist, även om hans mamma ville ha honom prästutbildad. En utbildning han också påbörjade. I Hitlers fall är det mer oklart om han var troende eller inte. Han använde ofta religiös retorik som Kristus mördare etc. gentemot judarna.
”Min känsla som kristen visar mig min frälsare och herre som en krigare. Det visar för mig en man som en gång vandrade i ensamhet, omgiven endast av ett fåtal följeslagare, som kände igen judarna för vad de vad och som kallade att kämpa mot dem. Vid Gud! Han var inget offer! Han var en krigare!”
(Adolf Hitler vid ett tal 1922.)
Talet tyder på att Hitler identifierade sig med Jesus. Vi kan inte veta om det bara var retorik eller om han verkligen kände en samhörighet. Vi vet bara att han skrev alla tal själv.
Hitler uppfostrades i ett religiöst katolsk hem och han var under hela sin levnad medlem i katolska kyrkan. En kyrka som ofta var honom direkt behjälplig. Han uttryckte dock ofta förakt för den och planerade troligen för att ersätta Gud med sig själv. Han både tackade och förbannade himlen för både segrar och förluster. Han ansåg sig själv ha ett utstakat öde att leda Tyskland ( i fördärvet visade det sig) och han klargjorde ofta att han var sänd från himlen. Vi vet helt enkelt inte om Hitler trodde på Gud på riktigt eller inte. Det kan ha varit retorik. Men om han trodde på Guds existens, så satte hans ego honom troligen över och inte under Gud.
Att Kyrkan var nazisterna direkt behjälpliga gällande folkbokföringsuppgifter, vilket i sin tur möjliggjorde att kunna konstatera vem som var jude och vem som inte var det. Eller om man så vill. Vem som skulle leva och vem som skulle dö. Samt det faktum att kyrkan organiserade den nazistiska flyktlinan till Sydamerika efter kriget, ställer inte national socialismen i ett helt ateistiskt ljus. Sentida bedömningar gör gällande att ca 50% av det nazistiska ledarskiktet var Gudstroende. Den enda av dem som någonsin uteslöts ur en kyrka var Goebels. Han blev utesluten ur katolska kyrkan därför att han gifte sin med en protestant. Förmodar att det var den allvarligaste anklagelsen man kunde hitta mot honom?
I ärlighetens namn ska det dock sägas att det fanns framför allt protestantiska präster som motarbetade nazismen.
Hitlers och Stalins skräckvälden var däremot endast möjliga därför att kritik och ifrågasättande omöjliggjordes. Känns det igen?
Låt oss titta lite på vad den där odödligheten hade kunnat få för komplikationer i ljuset av hur det verkligheten ser ut. Vi tar två enkla exempel.
En av alla miljoner arter som befolkar världshaven är en fisk som kallas för klumpfisk. En klumpfiskhona lägger i runda slängar 300 miljoner ägg varje år.
Som fullvuxen väger en klumpfisk i ungefär ett ton och har en kroppsvolym på ungefär en kubikmeter. Om en klumpfisk skulle reproducera sig i tio generationer och all avkomma i tio generationer skulle överleva till vuxen ålder, som den bibliska idén föreslår, så skulle klumpfiskpopulationen från en enda hona uppta en volym av 5,7 x 10 upphöjt i 81 kubikmeter. Det är alltså detsamma som en kub med sidor som är 790 000 000 000 000 000 000 000 mil långa. Vi börjar skönja ett problem. Betänk att det här är från en enda hona av en enda art.
Men låt oss för all del gå upp på land och titta på, för oss, mer bekanta djur.
Anta att en katthona får sex ungar och att varje vuxen katt väger cirka ett kilo. Vilket är lågt räknat. Då kommer det efter 15 generationer att krävas en kub med sidorna 470 000 000 X 470 000 000 mil.
Ett kaninpar blir utan predation eller annan död på endast tre år runt 360 000 individer.
Någon opponerar sig kanske mot exemplen och hävdar att klumpfiskar, katter och kaniner har så snabb reproduktion att de inte kan betraktas som typiska exempel.
( Som om det skulle stödja den bibliska odödlighets teorin?) Låt oss därför titta på ett djur med särdeles långsam reproduktion.
Elefanter börjar fortplanta sig i 30 årsåldern och kan hålla på med det upp till 90 års ålder. I genomsnitt föder en elefanthona 3 par tvillingar under sin livstid. Om all avkomma överlevde, skulle avkomman efter en enda elefanthona efter 500 år uppgå till 15 miljoner elefanter.
Det framstår som ganska uppenbart att Darwin har rätt i att det produceras ett överskott av avkomma. Det framstår också som fullständigt glasklart att om inte en stor del av den här avkomman dukade under av olika anledningar, så skulle hela Jorden, för att inte säga Universum, ganska snart vara sprängfyllt med diverse organismer.
Men, nu lever vi ju inte i en biblisk saga utan i en verklig verklighet och där ser det som bekant lite annorlunda ut.
Charles Robert Darwin föddes den 12 februari 1809, tog en teologie examen vid Cambridge och började förbereda sig för ett liv som landsortspastor när han fick erbjudandet att följa med på Brittiska marinens sjömätningsfartyg HMS Beagle. Darwin skulle i första hand vara middagssällskap åt den djupt religiöse kaptenen FritzRoy.
Kaptenen hade personligen valt Darwin eftersom han ”gillade formen på hans näsa”. Darwins näsa vittnade enligt FritzRoy om karaktärsdjup. Det skulle faktiskt visa sig att han hade rätt, men frågan är väl om det var näsans förtjänst.
FritzRoys uppdrag var att kartlägga kustvatten och hans hobby och stora passion var att leta efter bevis på en bibeltrogen tolkning av skapelsen. Att Darwin var prästutbildad var naturligtvis också centralt i beslutet att ta med honom ombord. Som kuriosa kan nämnas att FritzRoy begick självmord 1865 genom att skära av sig halspulsådern. Det är troligt att han inte kunde förlika sig med tanken att han själv hade bidragit till en teori som gick stick i stäv med den bibliska sagan.
Ju mer Darwin såg och tänkte, desto större blev slitningarna mellan honom och kaptenen. Som lite extra salt i såren delade de dessutom hytt.
Det tog Darwin över 20 år efter hemkomsten innan han hade gått igenom allt material och sammanfattat sin teori: Om arternas uppkomst. Han väntade dock till 1858 med att publicera den eftersom han visste vilken vrede den skulle väcka.
Darwin själv upphörde aldrig att plågas av sina egna slutsatser. Han kallade sig ”Djävulens predikant” och sade att offentliggörandet av teorin kändes som ”att bekänna ett mord”. Dessutom smärtade den hans hårt troende hustru djupt. Darwin ansåg ändå att bevisen var så många och så uppenbara att han inte kunde tiga ihjäl saken.
Tillkännagivandet gavs vid Linnean Society. Darwin själv var inte ens närvarande, han var och begravde sin son.
Uppståndelsen lät dock inte vänta på sig. Lördagen den 30 juni 1860, vid ett sammanträde i British Association For the Advancement of Science, i Oxford, urartade det helt. Till slut reste sig biskopen av Oxford, Samuel Willberforce, och frågade om han härstammade från aporna på sin mammas eller pappas sida, givetvis ämnat som en förolämpning. En viss Lady Brewster svimmade, Darwins kamrat FritzRoy från HMS Beagle gick runt och höll upp en bibel samtidigt som han pekade på den och skrek: ”Skriften, Skriften!”
Ett fullt acceptabelt religiöst handlande vid framläggandet av en vetenskaplig teori. Till sist utbröt fullskalig kalabalik.
Darwin blev visserligen hedrad under sin livstid, men aldrig för sina teorier om arternas uppkomst. En teori så bra och så banbrytande att det fortfarande är svårt att ta till sig de kunskapsmässiga konsekvenserna av den.
Ayaan Hirsi Ali är en extraordinärt modig kvinna som har gjort en enastående livs resa i såväl tid som rum.
Ayaan föddes i ett strängt religiöst klansamhälle i Somalia. Hon växte upp hos en tyrannisk, bitter, hatisk, våldsam och till sist psykiskt sjuk mor. En bruten kvinna som tog ut sin egen frustration genom våld, mot sina döttrar. Ayaan
s uppväxt är en studie i förtryck, våld, orättvisa och nästan omänsklig grymhet och misär. Alltihopa bottnande i en mänskligs hjärnas oförmögenhet i att se att den förtrycker sig själv.
Vid sex års ålder kom köns stymparen hem till dem och klippte av hennes clitoris och blygdläppar, innan han med fisklina sydde ihop såret. När vi säger sydde ihop, så menar vi verkligen sydde ihop. En liten öppning lämnades för urin och menstruationsblod. Ayaans lillasyster omskars vid samma tillfälle och blev för alltid psykiskt traumatiserad. Gud ville det.. Ingen fatwa har som bekant utfärdats mot sedvänjan.
Ayaans enda flykt från hemmet var koranskolorna hon sattes att studera i. Visserligen blev hon misshandlad även där, men inte lika ofta, och inte lika brutalt. Familjen flyttade till Saudi Arabien, till Kenya, tillbaka till Somalia och åter till Kenya. Mer och mer av Ayaans värld upptogs av Gud och hans hundratals regler för allt ifrån tankar till toalettbesök. Av synd, skam, skuld, sökande efter tröst ( och kärlek), kort sagt, av religionen. Hon blev en alltmer beslöjad koranvers rabblande fundamentalistisk islamist.
I sina försök att undgå ett tvångsäktenskap hamnade hon så småningom i Holland. Sakta men säkert började tvivlen slå rot. Varför verkade alla lyckligare i Holland än i Afrika och Saudiarabien? Varför behandlades kvinnorna som jämlikar och inte som boskap? Varför var en kvinnas vittnesmål jämbördigt en mans? Varför kom bussarna i tid? Varför visste de så mycket mer? Varför var samhället humanare, givmildare, rättvisare, säkrare, mindre våldsamt i ett land där så få trodde på Gud? Varför var det renare? Varför var det mer förlåtande? Varför var det helt enkelt så oerhört mycket bättre att leva där? Varför protesterade hennes landsmän och andra muslimer mot de friheter de flytt dit för att åtnjuta? Varför föraktade de det land som varit så givmilt mot dem? Varför var det inte så korrumperat? Varför blev holländarna arga på regeringen för bristande underhåll av skyddsvallar mot översvämning? Varför såg de inte översvämningen som Guds vilja?
Ayaan började studera, på riktigt. Hon läste europeisk idéhistoria, filosofi och statskunskap. Girigt slukade hon all ny kunskap. I början vågade hon inte ens tänka tanken. Men! Sakta men säkert började gallren runt tankeburen vittra sönder. Sakta men säkert började luckorna i hennes trossystem bli uppenbara. Sakta men säkert rämnade hennes världsbild, till hon en dag insåg att hon inte längre trodde på Gud.
Jag tänkte avsluta det här inlägget med att citera Ayaans egna ord från hennes mycket läsvärda bok ”en fri röst”, där hon vackert beskriver hur hon blir av med sin tro:
” En kväll på hotellet i Grekland tittade jag mig själv i spegeln och sa högt: Jag tror inte på Gud. ”Jag sa det långsamt, uttalade meningen omsorgsfullt, på somaliska. Och jag kände befrielse. Det kändes rätt. Jag kände ingen smärta, bara klarhet. Den långa processen att se sprickorna i min tros struktur och det försiktiga tassande kring bitarna när de väl började falla ner – allt det var över. Änglarna som satt på mina axlar, den mentala påfrestningen att ha sex utan att vara gift, och dricka alkohol, och att försumma mina religiösa plikter – allt det var borta. Den ständigt närvarande skräcken för helvetet försvann och horisonten kändes med ens vidgad. Gud, Satan och änglarna var bara frukterna av min mänskliga inbillningsförmåga. Från och med nu kunde jag gå på fast mark under mina fötter och välja min väg baserat på mitt förnuft och min självrespekt. Min moraliska kompass fanns inuti mig själv, inte på sidorna i någon helig bok.”
Ökendogmernas religioner med sina tillhörande teologer har faktiskt övertygat folk om att det finns en osynlig man, eller kvinna, som bor i himlen och som ser allt du gör, varje minut, varje dag. Du kan dömas för tankebrott likt ett mentalt Nordkorea och du kan inte ens fly genom att dö!
Den osynlige har en speciell lista med tio saker han inte vill att du ska göra. Han själv har dock inga tveksamheter angående att bryta mot sina egna regler.
Om du ändå gör någon av dessa tio saker, alternativt inte tror på honom, då har han ett särskilt ställe fullt med rök, eld, tortyr och ångest. Ett ställe där inälvorna kokar och huden flagnar. Dit vill han sända dig för att plågas, brännas, torteras och skrika, för alltid och i evigheters evighet (vilket som bekant är en mycket lång tid) ska du pinas och plågas. För Guds hämnd är fruktansvärd att skåda. Men, han älskar dig!
Vad glada vi kan vara att det inte finns ens skuggan av bevis eller ens indicium som stödjer en sån hypotes.
Vi aldrig har haft det så bra som sedan vi ”slutade” tro på Gud. Ju mindre vi har trott, desto mer har vi vetat och desto bättre har vi fått det. Konsekvensen av Guds icke-existens har visat sig oerhört positiv.
Kyrkogårdarna där de som har stupat för Gud ligger har ingen ände. Hur mycket blod och smärta är inte tillägnad honom?
Låt oss en gång för alla kasta av oss den här löjliga förtrollningen och börja leva som människor. Fullt ut. Låt oss inse att det är upp till oss vad vi gör av det här livet och av den här planeten. Vi, och bara vi, bestämmer vårt öde.
Religion är mänsklighetens sätt att peta sig i ögat med en vass penna.
Är det verkligen sant att vår västerländska, relativa, humanism härstammar från
Jesus förmodade predikningar om mildhet? Om så är fallet. Hur kan då korstågen, kolonialismen, slavhandeln, inkvisitionen, Åke Green, Irakkriget och alla tusentals grymheter som skett i Jesu namn motiveras utifrån detta?
Låt oss titta lite närmare på vad kristen etik och moral egentligen innebär och låt oss göra detta ur ett historiskt perspektiv.
Går vi långt tillbaka i tiden så finner vi ett konsekvent motstånd och en förföljelse av upplysning, kunskap, utbildning och medmänsklighet. Vi finner häxprocesser, tortyr, krig, massmord, fördrivning, stöld, slaveri och korståg. Vi finner motarbetande mot snart sagt varje framsteg inom medicinens område. Alltifrån lärande om kroppens anatomi till vaccinering mot polio och utrotande av smittkoppor.
Om nu religionen vill ha credit för allt gott som sker i dess namn, så är det rimligt att den också tar ansvar för allt och gör upp med, allt ont den orsakat. Så kan vi se var vågskålen hamnar. Vi ska inte fördjupa oss i alla dessa religionens frukter, utan kan nöja oss med att titta lite närmare på ett par av dem. Vi börjar med korstågen.
I historieböckerna behandlas korstågen som en historisk parentes. Det är verkligen att underskatta deras betydelse. Korstågen pågick under sexhundra år. Det är visserligen såväl politiskt som religiöst fullständigt inkorrekt att ens nämna denna variant av den Gudi behagliga spridningen av evangeliet. Just därför gör jag det.
Korstågen passar vare sig in i folkhemsmyten eller myten om den goda kristendomen. Därför glöms de med förkärlek helst bort eller knuffas undan till ett par rader i någon dammig gammal historiebok.
Korstågen skildrar helt enkelt inte hur vi vill se på oss själva eller våra förfäder. Både korstågen och häxprocesserna hade varit helt omöjliga att genomföra utan den organisation som kyrkan erbjöd och, än viktigare, den universella moral man ville sprida.
Påvligt understödda, organiserade och initierade våldtäkts-, plundrings- och skövlingståg med masslakt av oskyldiga män, kvinnor och barn, går inte att förklara med enbart förhoppningar om egen ekonomisk vinning, ära eller prestige.
Det var religiös nit som var motorn. Drivkraften var syndernas förlåtelse, spridandet av glädjebudskapet – Jesu evangelium och därigenom evigt liv i paradiset. Man drog i härnad därför att man ansåg att Gud ville det.
Syndarna, hädarna, kättarna och de otrogna djävulshantlangarna skulle vinnas över till den goda, barmhärtiga och kärleksfulla sidan.
I praktiken innebar det ”erkänn Jesus eller dö”. Hade man något eftertraktat kunde det också innebära ”erkänn Jesus men dö ändå”.
Vad man bör fundera på är hur dessa människor såg på sig själva. De kunde med all sannolikhet stå upp till knäna i egenhändigt massakrerade, ruttnande människokroppar och samtidigt vara fullständigt övertygade om det rättfärdiga i vad de gjorde.
De betraktade sig själva som goda. De tjänade Gud och hans moral. Hade inte Gud själv agerat landmäklare åt israelerna när de fick det heliga landet? ( Ena landet i hela mellanöstern som saknar Olja. Bra jobbat Gud?).
Allt de behövde göra var att utrota alla andra som redan bodde där.
Historien vittnar om att kristen etik innebär miljoner och åter miljoner döda på alla kontinenter och under många århundraden, med Bibeln i ena handen och svärdet i den andra. Om inkvisitionen med sin tortyr, sina bokbränningar och förhör.
Vatikanen är för övrigt den enda, av mig kända, fortfarande existerande organisation som faktiskt uppfunnit och använt en maskin vars enda syfte är att dra huden av folk medan de lever.
Katolska kyrkans idkade samarbete med Hitler, Franco, Pinochet, den grekiska militärjuntan och Sydamerikas alla diktatorer. Ett modernt exempel på ”kristen etik” kan vara på sin plats här.
I Colombia har katolska kyrkan lyckats genomdriva ett abortförbud. År 2007 blev det dock tillåtet med abort, men endast i samband med graviditet genom incestuös våldtäkt. I April månad 2008 blev en 13-årig flicka våldtagen av sin styvfar och gravid.
Hennes moster skjutsade henne till sjukhuset för att de där för första gången skulle kunna genomföra en legal abort. Det vill säga en abort på sjukhus och inte i en gränd med en stålgalge, den annars föredragna katolska metoden.
Katolska kyrkan svarade med att utesluta flickan, mostern, taxichauffören som körde dem till kliniken samt läkarna som utförde aborten. Den enda som i sammanhanget klarade sig undan uteslutning var gärningsmannen. Den kristna moralen hade talat.
Kristen etik innebär att vara hård mot de svaga och slug mot alla. Kyrkan har alltid med förkärlek stöttat vapenskramlarna, plundrarna, bödlarna, massmördarna och diktatorerna. Jag tror att kristen etik till och med är lite för kristen för Jesus.
Jag känner att kristen etik helt enkelt inte är något för mig.
Historien om den påvliga ofelbarheten är för övrigt värd att berätta. Därför gör jag det.
Den 18 juli 1870 hade 535 män, för det fanns garanterat inga kvinnor där, samlats under den 119 meter höga kupolen i Sankt Peterskyrkan i Vatikanen.
Det var kardinaler, biskopar, patriarker och abbotar från hela världen. I två månader hade de diskuterat den delikata frågan om påven var ofelbar eller inte och nu skulle det röstas. Utfallet blev 533 röster för påvens ofelbarhet och två emot.( de två emot fick senare sparken. Vad annars?)
Från och med nu var påvens ord ofelbara. När påven uttalar sig i frågor om tro och moral är han ofelbar. Vad han säger kan inte ändras eller reformeras. I och med röstningen så blev påvens ord en gudomlig uppenbarelse, förmedlad till oss.
Nej, det är inte ett mentalsjukhus jag beskriver. Det är katolska kyrkan. Men låt oss för all del fortsätta berättelsen.
När påven tänker är det Gud som tänker, resonerar man. Vilket om man tänker på den förre påven, Johannes Paulus II, måste göra Gud till en lallande, svamlande, senil gammal gubbe.
Påvens ofelbarhet är Jesus egen ofelbarhet. Ofelbarheten gäller dessutom inte bara i nuet, den fungerar retroaktivt.
Alla påvar genom historien har även de varit ofelbara. När påven helgonförklarar en person så blir denne också ofelbar. För katolska kyrkan är det ingen som helst motsättning i att påvelängden i verkligheten innehåller betydligt fler syndare och förbrytare än helgon. Där finns allt från barnarövare till mördare. Alla givetvis ofelbara. En ofelbar mördare? Den religiösa logiken har talat, och talar hela tiden, när det gäller Vatikanen.
Påven har ett högst personligt, och mycket stort, ansvar för att 70 000 unga kvinnor varje år dör i sviterna av illegala aborter. Han är direkt ansvarig för att dessa kvinnor drabbas av socialt utanförskap och stigmatisering. Han är personligt ansvarig för hundratusentals AIDS-offers död och att deras barn blir föräldralösa. Vilken tur att han är ofelbar. I all ödmjukhet så inser jag att jag mycket väl kan ha fel i min kritik av påven och Vatikanen.
Jag finner det bara besynnerligt att vi sätter så stor tilltro till en oskuld. Det finns inga andra sammanhang där oskulder framstår som höjden av livserfarenhet.
|
|
