tänk själv

Paulus inställsamhet till den Romerska ockupationsmakten blir stundtals ganska osmaklig. Föreställ dig själv som medborgare i ett land, ockuperat av en brutal diktatur, vilken som helst, och läs nedanstående bibliska text.

”Varje människa ska underordna sig den överhet hon har över sig. Ty det finns ingen överhet som inte är av Gud, och den som finns är förordnad av honom. De som motsätter sig överheten gör därför motstånd mot Guds ordning, och de som motsätter sig drar straff över sig själva. De styrande är inget hot mot goda gärningar, men mot onda. Vill du slippa känna fruktan för överheten, gör då det goda, och den skall berömma dig. Den står ju i Guds tjänst för att du ska kunna nå det goda. Men gör du det onda, känn då fruktan. Det är inte för inte som överheten bär sitt svärd. Den står ju till Guds tjänst som hämnare. För att vreden ska drabba den som gör det onda.” (Romarbrevet 13)

Betänk att detta skrev Paulus då hans land och hans folk var ockuperat. Då hans folk var hårt förtryckt. Då motstånd mot ockupationsmakten kan ses som helt legitimt.

Undra på att han knappast vågar visa sig i Jerusalem. Och undra på att det snabbt blev en populär stadsreligion.

Människan är utrustad med en, åtminstone oss veterligt, i djurvärlden tämligen unik egenskap, nämligen fantasi.

Vi har förmågan att föreställa oss sådant som inte finns och inte har någon verklig existens.

Fantasins verkningar kan vara positiva eller negativa.

Fantasi är den egenskap som får vetenskapsmän att finna ny kunskap och uppfinna ny teknik. Det är tack vare vetenskapsmännens fantasi som vi kan genomföra rymdfärder, gå på månen, tända lampan, bota sjuka och flyga på charter.

Vi kan alltså genomföra något som tidigare endast var möjligt i myternas värld. Det är med hjälp av fantasi som vi har tagit oss dit vi är idag. Med hjälp av vår fantasi kan vi också visualisera oss själva på en annan plats eller i en annan tid.

Vi kan tänka oss hur vi sitter med paraplydrinken i semesterns solstol för att motivera oss för den där tråkiga övertidstimmen. Vi kan läsa en bok och, för oss själva, inne i våra huvuden, med hjälp av vår fantasi, måla upp bokens miljöer och karaktärer. Med fantasins hjälp kan vi fundera ut konstruktioner till föremål som ännu inte finns. Det betyder också att vi kan fantisera om oss själva som döda. Vi kan som sagt se oss själva på en annan plats och i en annan tid. Inte sällan är det en himmel eller ett paradis av något slag. Det vill säga inte helt olikt paraplydrinkssemestertillvaron.

Att vi kan fantisera om detta, betyder inte att det vi fantiserar om är sant.

Fantasi är så vitt vi vet unik mänsklig egenskap. Den här mänskliga egenskapen härstammar från vår hjärnas pannlob. Just det området i vår hjärna är, med evolutionens mått mätt, ganska ungt och det är ett område som till och med våra nära släktingar aporna saknar.

Djur kan definitivt sörja både sina artfränder och mänskliga vänner, men djur våndas inte över sin egen framtida död

. I alla fall så långt vi tror oss veta någonting om detta. Människan däremot är konkret mycket medveten om sin dödlighet och allt sedan vi blev det har vi skapat berättelser som har gjort det lättare att förlika sig med döden. Vi kan kalla dem anti-historier. Med hjälp av dessa tror vi att det blir lättare att bära kunskapen om att vi en gång ska dö.

Genom att vägra acceptera vår egen dö så tror vi oss odödliga. Vi vill ha mer tid på isen för att använda hockeyterminologi.

Detta, i grunden, ganska barnsliga önsketänkande skulle kunna vara oskyldigt och ofarligt. Men när vi börjar granska effekterna av det så finner vi att priset vi betalar för det är oerhört högt.

Det är människans förmåga till fantasi och önsketänkande som frambringar religion och mytologi. Människans förmåga att i fantasin betrakta sig själv på en annan plats i en annan tid. Förmodligen var det en värdefull egenskap under våra förfäders planering av jakter och dylika aktiviteter, men också en egenskap som har straffat oss duktigt.

Människans barnsliga tro att Universum är skapat för oss och ska trösta oss. Vår tro att universum över huvud taget bryr sig eller känner till vår existens. Har vi rätt att begära det av Universum?

Gör ett litet tanke experiment och tänk dig in i följande roll: Anta att du är Gud!

Du kan allt om allt. Du vet allt som skett, sker nu och kommer att ske och du förstår allt. Du har en hundraprocentig förståelse och en hundraprocentig kontroll på allt! Du har dessutom rykte om dig att vara god och du är mån om att bibehålla detta rykte. Men, så ska du skapa en varelse vars främsta uppgift är att tro på dig, bekräfta dig och svära lydnad till dig. Varelsen ska, till och med till priset av att döda sin avkomma, tro på och tjäna dig. Tron är högsta prioritet på din ”glöm inte”-lista. Dessutom vill du att varelsen ska vara en avbild av dig. Om något positivt händer så ska varelsen prisa och tacka dig och när något tragisk, sorgligt och smärtsamt händer så ska varelsen… just det: tro på, prisa och tacka dig.

Så ger du den här varelsen, din avbild, olika grader av diverse egenskaper som girighet, själviskhet, avund, hat, svartsjuka, maktbegär och aggression. Därefter rör du till det lite och ger vissa av dem psykiska störningar och sjukdomar som psykopati, diverse utvecklingsstörningar, schizofreni, depressioner, personlighetsstörningar, perversioner och manier. De är ju trots allt din avbild.

Eftersom han är allsmäktig så har han förmågan att ta bort den fria vilja som skapar allt lidande, men avstår från detta p.g.a. något högre syfte som vi inte känner till. Det förutsätter dock att det är den fria viljan som styr oss och inte händelser i hjärnan och nervsystemet.

Det förutsätter alla alltid har ett val, oavsett hur sjuka eller desillusionerade de än är.

Det kräver en omdaning av hela vår rättsuppfattning och allt vi har lärt oss om hjärnan. Vi kan skrota forskning om hjärnans sjukdomar. Schizofrena kan välja. Psykotiska kan välja. Utvecklingsstörda, psykopater, människor med demens eller hjärntumörer, alla kan välja.

Gravt psykotiska människor kan göra sig skyldiga till de mest makalösa brott. De kan inte styra detta själva. När en psykotisk person ser spindlarna eller ormarna krypa under huden så är det ”verklighet” för honom eller henne, ungefär som Gud är verklighet för den religiöse.

Lidande som framkallas av icke-mänskliga orsaker, lidande som uppstår utan människans direkta förskyllan och som uppstår oberoende av vår fria vilja och endast på grund av att vi råkar bo på den planet vi råkar bo på. Naturkatastrofer som tsunamis, torka, missväxt, jordbävningar, översvämningar, vulkanutbrott och orkaner. Utbrott av smittsamma sjukdomar, eller ärftliga dito, som slumpartat skördar tusentals oskyldiga liv, till och med oföddas liv. Allt sådant låter Gud passera.

Däremot blir han tydligen väldigt upprörd när två homosexuella vill gifta sig.

Från en ateistisk synvinkel finns det inga som helst logiska problem vad gäller att förklara ondska, lidande och orättvisor. Det finns historiska, medicinska, psykologiska, biologiska, politiska, naturvetenskapliga och sociologiska förklaringsposter, allt utan att behöva blanda in vidskepelse och myter.

Egentligen bryr jag mig inte personligen om vad människor tror på. Jag bryr mig inte heller om vem som har sex med vem eller av vilket kön de är. Det är upp till var och en om de har preventivmedel eller inte. Eftersom jag själv inte är religiös så har jag inte heller någon åsikt om huruvida predikanter ska ha testiklar eller äggstockar. Jag bryr mig inte om hur människor spenderar sina liv. Det är ju trots allt deras liv, deras tid, deras pengar och deras tankar (eller brist därav). Vad mig anbelangar så får de gärna klä sig orangefärgade särkar, raka sina huvuden och mässa ramsor till ljudet av små cymbaler. De kan måla ögon i pannan eller klä sig i heliga underkläder likt en mormon. Det är upp till dem om de vill knäböja med knäppta händer eller öppna handflator och i vilken riktning de gör detta. Det är också upp till dem vilken helig mössa eller dag de väljer att helga. De kanske till och med funderar på att bli katolska präster och drabbas av ångest efter nattens ofrivilliga sädesavgång? Det är helt och hållet upp till dem. Det är deras lakan.

Inte heller bryr jag mig om de anser det tabu att äta griskött, skaldjur, blanda mjölk och kött eller dricka öl och vin. Det är de som ska köpa, laga och äta maten, inte jag. Jag bryr mig inte om de anser det verkningsfullt att smeta in sig med blod från en offrad höna för att få regn eller sticka nålar i en docka för att straffa grannen som klipper gräset på söndagar. Vad mig anbelangar får de gärna tillbringa sin fritid med att bygga landningsbanor för Ufon i hopp om att de ska komma. Förutsatt att de gör det på sin egen mark, eller åtminstone inte min, så har jag inga problem med det heller.

Jag har ingen åsikt om vad människor bör läsa för litteratur. De får helt enkelt läsa vad de vill. Jag bryr mig inte heller om vilka slutsatser de drar av det de läser, så länge deras slutsatser inte drabbar mig. Om människor väljer att lyssna på profiterande predikanter med avlånga, runda, små eller inga hattar alls, så är det upp till dem. Det är mig fullständigt likgiltigt om de anser det syndigt att inte bära skägg, ha för långa byxor eller tycker det är en utmärkt ide att ha små bönerullar i håret. Det intresserar mig inte heller vad de tror händer den dag de dör. Om de tror att de återföds, åker upp eller ner, hit eller dit, eller blir kompost. Jag ligger inte sömnlös över detta. Vill de tro på horoskop, tarotkort, medium, healing eller spåtanter? Jaha? Gör det då! De behöver kanske inte trötta ut mig med att berätta om det, men i övrigt bryr jag mig inte. Åtminstone så länge dessa astrologer och spåtanter inte börjar kräva ej förtjänad respekt, skattefrihet och möjlighet att indoktrinera barn på skoltid.

Jag har inga problem med att människor tror på att det finns ”nåt”. Det är ganska ofarligt, ganska oskyldigt och ställer sällan till problem i vardagen. Men!

Problemen uppstår när människor tror på en närvarande Gud som dikterar villkoren här och nu, på Jorden, i verkligheten, för oss alla. När fiktionen tillåts påverka verkligheten om man så vill. När människor försöker omsätta sina egna vanföreställningar till att vara allenarådande och universella.

Jag börjar bry mig när andras troende strävar efter att påverka mig och mitt liv. Jag måste bry mig när man försöker byta bort vad vi faktiskt vet mot vad vissa väljer att tro, helt i strid mot sunt förnuft och rationellt tänkande. Jag måste bry mig när man väljer att bortse från vetenskapliga bevis, travade på varandra, till förmån för vidskeplighet och tro. När tron på Gud och människors föreställningar om denna Guds eventuella intentioner lägger krokben för forskning och framsteg som kan vara till gagn för mänskligheten, då måste jag faktiskt bry mig.

Jag måste också bry mig när oskyldiga barn indoktrineras och skuldbeläggs för något som någon annan antas ha gjort för länge sedan. Jag måste bry mig när religiös dogmatism och irrationalitet strävar efter att inskränka mina fri- och rättigheter eller hotar att försämra mitt och mina barns framtida liv. När religiöst troende steg för steg blir allt mer politiserat och försöker inskränka yttrandefrihet och andra fri- och rättigheter som andra, innan vår tid, har kämpat oerhört hårt för att få och då måste jag bry mig. Detta är fri- och rättigheter som många människor har offrat sina enda liv för. Fri- och rättigheter givna åt oss att förvalta, inte att offra på den religiösa intoleransens altare. Vi har inte råd att bara ge bort dem igen.

För ytterst så är vår demokrati, vårt välstånd och vårt välbefinnande beroende av yttrandefrihet, åsiktsfrihet och tankefrihet. Religion är faktiskt beroende av det helt motsatta. Yttrandefrihet, åsiktsfrihet och tankefrihet är religionens fiender.

Jag måste också bry mig när religiösa, fullständigt ogrundade uppfattningar, ideligen försämrar människors möjligheter till ett bra liv. När religiösa dogmer omöjliggör lösningar på de problem mänskligheten så akut står inför. Då bryr jag mig, och det borde vi alla göra.

Vi känner alla till den välbekanta historien om när Moses gick upp på berget för att få de tio budorden. Uppenbarligen hade Gud ännu inte uppfunnit pappret så Moses får dem på stentavlor. Han måste dessutom ha fått dem nedskrivna med hieroglyfer eftersom det var det enda, då existerande, skriftspråket.

När Moses till slut kommer ner från berget med ordningsreglerna under armen och ser att folket gjort en guldkalv blir han så arg att han slänger stentavlorna han fått av Gud i marken så att dessa spricker. Knappast ett hedervärt sätt att behandla en present man har fått från självaste Gud, inte sant? Det gjorde visserligen inte så mycket för han fick tydligen nya sedan.

Moses tog därefter folkets guldkalv, brände den, malde den till pulver, mixade pulvret med vatten och tvingade folket att dricka soppan. Guld är som bekant en tungmetall, synnerligen onyttig att dricka. Moses, din elaking!

Därefter sade han till alla av den prästerliga stammen Levi att plocka upp var sitt svärd och döda så många som möjligt. I runda slängar strök visst 3000 personer med under Moses straffexpedition och det var således stor risk för tennisarmbåge bland prästerskapet.

Man hade kunnat hoppas att allt detta dödande skulle stilla Guds avundsjuka, men icke. Gud var nämligen inte färdig. Det sista Gud gjorde den här gången var att skicka en farsot på dem. Det framgår inte om det var bakterier eller virus som Gud använde sig av i sin bakteriologiska krigsföring, men hemskt var det hursomhelst.

Varför ägnar sig nu den gode, allsmäktige och allvetande Guden (eller Moses för den delen) åt sådant här? Ja, säg det, men det finns kanske en del världsliga ledare med liknande personlighetsdrag som sitter på kunskapen? Folket hade ju gjort en guldkalv och det är uppenbarligen ett brott som vida överträffar massmord.

Vad det stod på stentavlan? Just det: Du skall icke dräpa.

Efter denna lilla godnattsaga gick Guds hantlangare, den manligt bibliska förebilden Moses, glatt vidare i historien och begick nya folkmord. Visserligen inte helt igenom äkta folkmord, han sparade ju faktiskt alla flickor som var oskulder. Exakt hur man kontrollerade att flickorna verkligen var oskulder eller inte kan man bara föreställa sig. Kanske är det bäst att låta bli det förresten?

Moses, denne bibliske hjälte, är facit på en riktigt rättskaffens Guds tjänare. En idealiserad massmördare som görs till moralisk förebild.

Låt oss därför ta ytterligare en sedelärande, moraliskt uppbygglig, biblisk saga ur Bibelns stora källor att ösa ur.

Det när de dumma Moabiternas kvinnor har lurat israelerna att offra till den då mycket populära konkurrentguden Baal. Då tar det minst sagt hus i helvete. Gud beordrar Moses att dekapitera (halshugga) dem alla och som avskräckande exempel hänga upp huvudena i solen. Moses har ju tränat en hel del på folkmord så han är ju den perfekte kandidaten till att utföra jobbet. Självfallet utför han uppgiften till full gudomlig belåtenhet. Detta är ett skolboks exempel på hur man legitimerar ett folkmord. Moses banar vägen för efterkommande och precis lika maktfullkomliga despoter.

Vad är Gud orolig för egentligen? Det finns ju fortfarande massor med människor som tillber alla möjliga gudar. Vet inte Gud det?