|
|
Finns Gud? Detta är en central fråga som vi ska försöka närma oss på den här bloggen. Vi ska ägna oss åt att syna lite argument, och ifrågasätta några sanningar.
Som debatt fråga är frågan helt enkelt olöslig. Vi får därför ägna oss åt att försöka fundera ut om det finns några som helst goda skäl att anta att det är på det viset. Några sådana skäl återstår för åtminstone mig att hitta. Men jag har ett problem. Jag kan inte bevisa att Gud inte finns. Detta är ett faktum.
Det är omöjligt att bevisa icke-existens av vad det än vara månde. Lika lite som jag kan bevisa att enhörningar, monster under sängen, hobbittar och di små under jorden inte finns. De kan finnas. Men det är inte så troligt.
Bevisbördan bör dessutom rimligtvis ligga på dem som hävdar att så är fallet. Det är så vi behandlar alla andra påståenden. Ju mer besynnerligt, desto fler bevis kräver vi. Som förnuftiga människor fungerar vi så, i allt, utom religion.
Det är dock ett faktum att religiösa inte kan bevisa att Gud finns. Alla bevis de hittills presenterat har visat sig ha helt andra naturliga fullt förklarbara orsaker. Teoretiskt så skulle man givetvis kunna ställa upp en hel mängd med vetenskapliga experiment som på ett mycket klart och övertygande vis skulle bevisa att Gud åtminstone inte interagerar med verkligheten. Problemet är dock att detta inte skulle säga något om själva existensen, bara om frånvaron av gudomligt engagemang.
Religiösa skulle, sina vanor trogna, inte heller godta resultaten av dylika experiment. De skulle förklara det med att Gud valde att titta bort. Gud får inte prövas och allt som inte håller för tester mår ju bäst av att aldrig testas. Man kringgår alltså detta, sitt totala misslyckande, genom att hävda att Gud inte behöver bevisas. Guds existens lever och frodas i en paradox av att inte kunna bevisa eller motbevisa existensen. Och eftersom Gud är osynlig och outgrundlig så kan illusionen aldrig förlora.
Detta ”dödläge” kommer rimligtvis att bestå så länge vi har att dras med mänskligt önsketänkande och fantasi. Det vill säga mycket länge. Om nu inte Gud får för sig att visa sig igen förstås, men då helst i en mer övertygande form än sin favoritförklädnad brinnande buske för en analfabetisk epileptisk öken invånare i bronsålderns mellan östern!
Aktiv religiositet utövas och sprids genom välorganiserade och, framför allt, väl finansierade maktstrukturer som givetvis profiterar på alltsammans.
De drar med andra ord nytta, här och nu, för anhängarnas tro på belöning senare.
Dessa sammanslutningar är mycket påtagliga, världsliga, konkreta och faktiskt framgångsrika maktutövare.
De motiverar sin existens med anledningar hämtade utanför verkligheten i syfte att påverka verkligheten.
De här strukturerna ”välkomnar” ifrågasättande och kritik, men bara så länge du inte, ifrågasätter och kritiserar.
De här strukturerna när och föder känslan av personlig skymf vid ifrågasättande av deras doktriner. Det är inte bara religiösa strukturer som är drabbade av denna självgodhet och hybris. Fenomenet återfinns hos extrema politiska ideologier och grupperingar. Det är helt enkelt absurt att ta hänsyn till dem!
Det finns alltid fog att som troende fråga sig själv. Finns det någon världslig individ som tjänar på min tro?
House of the dying! Åttio enkla britsar, där döende fattiga med obligatoriskt rakade huvuden ligger och inväntar döden. Inga besöks stolar då anhöriga ändå inte får komma på besök. Inga sängbord, inga böcker utom en. Ni kan säkert gissa titeln?
Kvinnan som i sitt tal efter mottagandet av Nobels fredspris ( som oavkortat tillföll vatikanen)utbrast, låt det inte ske en enda abort i världen….och inga preventivmedel! Alltmedans digniteterna applåderade kvinnan som förespråkade fattigdom, kvinnan som rådde människor att glömma och förlåta de ansvariga för gift katastrofen i Bhopal och kvinnan som skakade hand med snart sagt varenda diktator. Ska jag verkligen dra salig henne i smutsen också? Ja det ska jag.
Det vill säga kvinnan som arbetade hårt för att bibehålla de faktorerna som gav henne en strid ström av nya fattiga döende att visa upp för att vigga mer pengar till Vatikanen. Kvinnan som själv tvivlade på sin tro, och då utsattes för en exorsism.
Kan man tänka sig ett mer hänsynslöst utnyttjande av fattiga döende människor? Lägg upp dem som en kuliss till allmänt beskådande.Exponera deras lidande maximalt. Spela på människors empati. Ge oss pengar och Hjälp oss hjälpa.
Ta emot pengarna och ge dem till en redan stenrik Kyrka!
Trots att Gud i sin allsmäktighet mycket väl skulle kunna gå ut och simultant informera hela mänskligheten om att ”här är jag och detta är vad jag vill” så har han den förunderliga egenskapen att i lönndom viska sitt budskap i örat på enskilda religiösa ledare. Ledare vars uppgift det sedan blir att gå ut och förkunna denna ”sanning”.
Att det är olika budskap som sprids från påvestolen, Ulf Ekmans, Göran Skytte, Jonas Gardell, ärkebiskopen, Mulla Omar eller någon ayatolla verkar snarast öka trovärdigheten.
En öken guds anhängare och döds kullt ledare framträder omaskerad, i sitt eget namn, i TV, world wide och erbjuder pengar till den som dödar en författare, som skrivit en ROMAN!
Vad blir Påvens svar? Salman Rushdie får skylla sig själv! Han har hädat muslimernas heliga skrift.
Vad säger ärkebiskopen av Canterbury ledare för anglikanska kyrkan? Salman Rushdie borde inte skrivit boken.
Till och med den Israeliske chefs Rabbinen anser att Rushdie har felat, och får stå sitt kast.
Vi borde alla häpna och förfasas över denna häpnadsväckande idioti! Men uppenbarligen gör vi inte det?
Kristen, jude, muslim, hindu eller sikh. Är man fundamentalist så delar man alltså en tro. Tron på att det är nödvändigt att underkasta sig och dyrka Gud. Tron på att Gud och hans vilja måste stå i centrum för att säkra en moralisk, framgångsrik, säker och kollektiv existens. Tron på att varje socialt ont som brottslighet, fattigdom, dålig utbildning eller AIDS orsakas av bristande tro, bristande renlärighet och bristande religiös nit.
Om detta stämde skulle man kunna förvänta sig att de minst religiösa länderna skulle vara hårdast drabbade av brottslighet, fattigdom och sjukdomar. Likaså skulle de mest religiösa länderna vara förebilder för samhällelig sundhet. Nu förhåller det sig faktiskt precis tvärtom. De länder som har flest ateister och agnostiker är de mest stabila, fria, fredliga, förmögna, demokratiska och välmående.
De länder där man dyrkar Gud mest är de mest labila, korrupta, våldsamma, förtryckande och fattiga.
Samma mönster kan ses vad gäller barnadödlighet, läskunnighet, livslängd, utbildningsgrad, mord, självmord och jämställdhet. Kan man dra någon slutsats av det?
USA, säger någon då. Visst, USA är både rikt och väldigt religiöst. USA är till viss del undantaget, men bara om man inte räknar med att USA är det I-land i världen som visserligen har flest miljardärer men också flest fattiga och störst inkomstskillnader. Man har flest dödsskjutningar, flest anmälda våldtäkter, flest tonårsmammor (dubbelt så många som tvåan, Nya Zeeland), högst självmordsfrekvens bland barn under 15 år, flest oundertecknade avtal om mänskliga rättigheter, flest avrättningar av minderåriga förbrytare, lägst valdeltagande av alla västliga demokratier, minst antal partier i kongressen, störst sociala klyftor och så vidare. Libyen, Mauritius och Seychellerna har lägre barnadödlighet än Detroit. USA har sämst kunskaper i matematik för årskurs 8 av alla västländer, de producerar 20 gånger mer miljöfarligt avfall per capita än nummer två, Tyskland, och de gör detta uppenbarligen utan att bry sig. De har ett nyligen lagt lagförslag som förbjuder bistånd till länder som erbjuder abort inom mödravården.
I sällskap med Irak, Nordkorea och Libyen vägrar de att underteckna förbud mot landminor, samt vägrar att underteckna Kyotoprotokollet. Allt i Jesu namn, får man förmoda.
Man har 60 federala brott som kan ge dödsstraff och välgörenhetsorganisationer som präglas av ”religiös tro” får stadsanslag, men inga andra. Det är ett av sex länder där minderåriga och efterblivna kan dömas till döden (USA, Jemen, Iran, Saudiarabien, Pakistan och Nigeria är hela sextetten).
De har flest människor i fängelse per capita. Deras pånyttfödde nyfrälste före detta presidents lösning på detta var att inleda sin mandatperiod med att kraftigt dra ner de offentliga bibliotekens budgetar och benåda ett par oljebolagschefer dömda på 90 åtalspunkter för miljöbrott. Så slapp åtminstone de ta upp plats i fängelse systemet. Sextio procent av fängelseinternerna har så dåliga läs- och skrivkunskaper att de inte kan fylla i en jobbansökningsblankett. Vad man gjort åt det? Dragit ner utbildnings anslagen ytterligare, vad annars? I Jesu namn. De har ensidigt dragit sig ur internationella fördrag och förpliktelser och inlett ett obegränsat och gränslöst krig mot “terrorismen” enligt principen: alla som inte är med oss, är emot oss. Och varför inte, de har ju Gud på sin sida? Fast å andra sidan så är ju Gud även på andra sidan. Så han kan knappast förlora. Under Bush eran fick amerikanska soldater i Irak, under organiserade gudstjänster order om att be för Bush. Undrar just om Bush bad för dem?
Amerikas framgångsteologer har inte bara lyckats med konststycket att praktisera en kristendom som på varenda punkt, utan undantag, strider mot vad Jesus påstås ha predikat, de har också med önskvärd tydlighet visat vilken moralisk garant en kristen tro är. Men men, business is business. Praise the Lord!
<!– @page { margin: 2cm } P { margin-bottom: 0.21cm } –>
De tre abrahamitiska kärleksdogmerna har lyckats med konststycket att var du än föds, vad du än tror, eller kommer att tro, och framför allt om du inte tror alls, så kan du vara säker på att det finns miljontals människor runt om i världen som hatar dig för just det, från dag ett och tills du dör.
En fysiker eller en biolog blir inte personligt förolämpad när deras bild av verkligheten utmanas. Inte heller filosofer reagerar på det viset. Rationella hjärnor reagerar inte så. Alla stora filosofer från Montaigne till Sartre, via Pascal, Descartes, Kant, Malebranche, Spinoza, Locke, Hume, Berkeley, Rousseau, Bergson och många andra har det gemensamt att de alla brännmärkts av kyrkan. För att nu inte tala om alla vetenskapsmän som råkat ut för samma öde. Vilket förunderligt sammanträffande?
Långt innan Paulus i Apostlagärningarna (19:19) uppmanar till brännande av farliga manuskript så har religionen fördunklat och försökt styra människors medvetanden. Man är och har alltid varit helt likgiltig inför det mänskliga priset på detta sitt beteende.
Galilei dömdes som bekant för hädelse genom att hävda att solen inte snurrade runt Jorden utan att det förhöll sig precis tvärtom. Kyrkan kunde inte förlika sig med att Guds skapelse, Jorden, inte skulle vara alltings centrum. En position i periferin skulle visa på en otänkbar ofullkomlighet.
När man kom på atomen protesterade kyrkan med hänvisning till att det var omöjligt. Om atomteorin angående materiens beskaffenhet stämde, så skulle nattvarden inte verkligen kunna vara Jesu blod och kropp. Alltså fanns inte atomer. Materia? Nej, själen, det är verklighet det.
Då Darwin presenterar sin banbrytande Om arternas uppkomst. Blir kyrkans reaktion givetvis förutsägbar. Ett hårt personangrepp på Darwin, och verkandet för förbud på att undervisa om teorin. Skulle påven vara kusin med en babian? Omöjligt!
(Jag ber alla babianer om ursäkt, men så är det.)
Geologin föds och man börjar borsta av stenar och fossil. Man börjar titta på kalkavlagringar och snäckskal på bergstoppar. Man förstår att jordens skiktning och olika lager vittnar om en världslig kronologi med rörliga kontinenter. Kyrkans reaktion blir givetvis: ”Omöjligt! Jorden är fyratusen år gammal. Det är bara att räkna bakåt i Gamla Testamentets generationer. Det fanns ingen jord innan Gud i Gamla Testamentet skapade en genom att säga ett par ord. Vetenskapen ljuger och de gör det i syfte att svärta ner Gud och hans heliga bibel.
Tidiga läkare ville komma underfund med hur människokroppen egentligen fungerade. De ville öppna kroppar på avlidna för att i förlängningen kunna förebygga och bota sjukdomar. Kyrkans respons: ”Använda döden för att rädda liv! Aldrig i livet. Döden utgår ifrån synderskan Eva. Smärtan och lidandet utgår från en gudomlig vilja och bestämmelse. Det handlar om att pröva tron hos människor. Inbilla sig att man kan undkomma arvsynden, vilken fräckhet!”
Böldpesten drar som en löpeld över Europa. Mer obligatoriska mässor och gemensam bön tack!
Sjukdomar i hjärnan? Omöjligt, alla har en fri vilja. Smittkopps vaccinering, det är hädelse! Det är att sätta sig upp mot Guds gudomliga ordning ( som uppenbarligen är att utrota oss med hjälp av mikrober!) Så där har det låtit i fråga efter fråga.
Man skulle kunna tro att vi idag, på 2000-talet, kommit över och förbi en sådan oerhörd inskränkthet, för att inte säga dumhet. Men det har vi inte. Religionerna är allomstädes närvarande och deras kunskapsfientlighet, deras intolerans, lättkränkthet, absolutism och totalitära strävanden är sig lika.
<!– @page { margin: 2cm } P { margin-bottom: 0.21cm } –>
Islam med sin tydliga krigsretorik, sitt institutionaliserade kvinnoförtryck och sin skrivskyddade koran, intar första pris och banar givetvis vägen för de andra ökendogmerna.
Man visar vad man kan uppnå med mobbning, hot, våld och fullständigt orimliga reaktioner på minsta lilla ifrågasättande.
Att inte omfamna eller välkomna Islam innebär med automatik en islamofob stämpel i bästa fall och en rasist stämpel i sämsta ( som om religion vore en ras???) Att Islam är en fredens religion upprepas gång på gång som ett medialt mantra. Som om man måste övertyga sig själva. Trots att man måste vara såväl döv, blind och dum för att undgå att se vilka vederstyggliga brott som sker i dess namn.
Man vägrar konsekvent att syna idévärlden bakom offret som blivit bödel. Man kan inte förmå sig till att se det uppenbara. Hur en religion, så fylld av sin egen övertygelse om sin överlägsenhet, och så frustrerad av sin världsliga uppenbara underlägsenhet, kan skapa så mycket mänskligt mörker.
Det är min fulla övertygelse att ordet ”kristofob” snart, av liknande skäl, kommer att vara flitigt förekommande i debatten. Kritiska röster avfärdas så lätt med detta enda ord.
Jag tycker därför att det är hög tid att dra av religionerna den där kappan av lättkränkthet och börja granska kroppen och myterna under den. Det är hög tid att inse att kejsaren faktiskt inte har några kläder. Han står där naken och skäms.
Det är också hög tid för de religiösa att ta av sig den där offer mentaliteten. Vill de verkligen inte bli bedömda efter validiteten i sina argument? Uppenbarligen inte. Men så har ju också människor som tror att universum verkligen är skapat med dem i åtanke uppenbara problem med sin självbild.
För att en diskussion ska vara meningsfull måste vi kunna enas om att det finns saker som är sanna och saker som är falska.
Argument av typen ”Vad som är sant för dig behöver inte vara sant för mig” håller inte. Åtminstone inte om det ska vara någon som helst mening med att föra en diskussion om någonting.
Vi kan föra kvasifilosofiska resonemang av typen ”Boken du håller i din hand kanske inte ens finns” eller ”Soffan du sitter i kan lika gärna vara en illusion” och så vidare. Men vi får försöka hålla oss kvar i verkligheten.
Ett rött hus är ett rött hus även om en person ”upplever” det som blått. Personen som upplever det som blått är förmodligen vad vi alla skulle klassificera som färgblind, eller en lögnare rätt och slätt. Man kan vetenskapligt mäta våglängden på färgen rött för att komma fram till om det är just rött och vad vi alla refererar till som ”rött”. Slutsats: Vi kan hålla det för sant att huset är rött.
Om vi inte kan enas om att sant är sant, falsk är falskt och så vidare, kommer vi att fastna i en diskussion där språket plötsligt inte är värt något. Där ord inte har den betydelse vi normalt tillerkänner dem. Med andra ord ett känt religiöst kryphål.
Att tro på något innebär inte att det är sant. Jag tror att jag kommer att leva tills jag blir hundra år gammal, men det betyder inte att det är sant att jag kommer att göra det. Det återstår att se. Förnuftet håller det dock för otroligt, då jag röker för mycket, konsumerar alkohol, jobbar natt, motionerar för lite och oroar mig för mycket.
För att kunna ta till sig en sådan här blogg så måste vi alltså först och främst komma överens om att sanning är något eftersträvansvärt och bra, även om det strider mot vår tro. Man måste helt enkelt vilja söka sanningen!
En av oss har rätt och en av oss har fel.
Antingen finns Gud, eller också inte.
Antingen är Jesus vägen till frälsning, eller inte.
Antingen flög Mohamed till himlen på en bevingad häst, eller så gjorde han det inte.
Antingen är bibeln en helt vanlig bok eller så är den gudomlig. Om bibeln är en vanlig bok och Jesus inte var gudomlig, så är hela kristendomen falsk.
Om Gud inte sa till Mohamed att det var allright att gifta sig med Aisha då hon var sex år gammal, och fullborda äktenskapet ( penetrerande könsumgänge)då hon var nio och han åtminstone femtio fyra, så ljög Mohamed.
Om Mohamed ljög om det, vad ljög han mer om? Eller så är Gud vad vi alla refererar till som pedofil? Eller så är alltihop bara bullshit från början till slut och jag har rätt?
Hur ska du förhålla dig till den här bloggen?
Gärna kritiskt. Till denna blogg, såväl som andra. Om du kunde undvara ens en bråkdel av det kritiska sinne med vilken du kommer att granska denna blogg, till dina religiösa urkunder, så vore världen räddad. Betänk följande.
Undertecknad är inte teologiskt skolad eller ens bevandrad, men förhoppningsvis utrustad med ett någorlunda normalt fungerande förnuft.
Att inte vara utbildad teolog, att inte ha studerat gissningarnas fakultet och ändå ge sig på att skriva om religion kan givetvis ha såväl för- som nackdelar.
En av fördelarna kan vara att man kan tänka friare.
En annan är att man slipper vara utbildad men kanske ändå obildad.
Men, icke desto mindre. Det vore det intressant få svar på alla de frågor som ställs av en teologiskt skolad människa, det vill säga en människa som sysselsatt sig med den fria konstformen att studera det icke vetbara.
Ett väl använt förstånd bör nämligen vara berett på att både ge och ta argument.
Jag vill dessutom redan nu passa på att be alla eventuellt kränkta läsare om ursäkt för den ironi som ibland förekommer. Jag har helt enkelt inte förmått mig att avstå.
|
|
