Vetenskapen som metod och som en väg till objektiv sanning om materien har inte kunnat utvecklas fullt ut innan myter och sägner spelat ut sin roll som världsförklaring. Även om myterna är våra första trevande försök till förklaringar, så är de misslyckade dito. Till skillnad från myterna, så kan vetenskapen prövas. Den ska producera teoretiska resultat som stämmer med alla gjorda observationer och den ska korrekt kunna förutsäga resultatet av observationer ännu inte gjorda. Först då är det en vetenskapligt hållbar teori. Evolutionsteorin uppfyller med råge dessa stränga krav och mer därtill.
Vetenskaperna visar oss att Jorden ( i fast form) är cirka 6 miljarder år gammal och att vi är en produkt av evolution. Slumpvis genetisk mutation skapar överlevnadsfördelar och anpassningar som sprids och tar över eller fallerar och dör ut. Över 99,9 % av alla arter som någonsin har levt på jorden är idag utdöda. De har inte framgångsrikt nog lyckats anpassa sig till förändringar i omgivningsmiljön eller förändrade konkurrensvillkor.
En del av dem, inklusive vår egen, har klarat sig i denna livets eviga tävlan och evolverat till nya, idag existerande arter. Dagens flora och fauna, inklusive människan, är inte en slutprodukt. Evolution är en pågående process. En genernas tävlan att hitta så framgångsrika bärare som möjligt. Alltifrån paleontologi, geologi, arkeologi via biologi till medicin, zoologi, botanik och en mängd andra kunskapsområden kan, oberoende av varandra, bevisa att vi är en produkt av evolution. Bevisen är tusentals, uppenbara, säkra och oberoende av varandra. Alla pekar åt ett håll och framför allt: inte några pekar åt ett annat håll. Bevisen för evolution kan staplas på hög, en mycket omfattande och imponerande hög dessutom. Evolution är förmodligen den mest och bäst bevisade vetenskapliga förklaringsmodellen någonsin. DNA bekräftar den ytterligare. Evolution är med andra ord ingen teori i ordets egentliga mening. Den är ett historiskt faktum och inte en värdering! Evolutionsteorin är mer bevisad än gravitationsteorin. Den fungerar, den går att studera här och nu i realtid. Den är enkel och skön, den motsvarar verkligheten och den kan testas. Vetenskapens stora tragedi är att en vacker teori kan slaktas av ett enda motbjudande faktum. Men det finns inget sådant gällande evolutionsteorin. Men allt detta räcker ändå inte för somliga.
För att evolution ska kunna ske, måste vi ha en planet förenlig med liv.
Att förklara Universums eller Jordens födelse utan gudomlig inverkan går alldeles utmärkt. Det går till och med oändligt mycket bättre än att förklara den med Gudomlig eller på grund av Gudomlig inverkan, eftersom du då måste förklara Gudomens tillblivelse. Det skulle dock bli en helt egen bok och därför hänvisar Jag istället med varmt hjärta och glädje till Bill Brysons bok En kortfattad historik över nästan allting som innehåller precis vad titeln lovar, eller varför inte Simon Singhs BIG BANG.
Charles Robert Darwin föddes den 12 februari 1809, tog en teologie examen vid Cambridge och började förbereda sig för ett liv som landsortspastor när han fick erbjudandet att följa med på Brittiska marinens sjömätningsfartyg HMS Beagle. Darwin skulle i första hand vara middagssällskap åt den djupt religiöse kaptenen FritzRoy.
Kaptenen hade personligen valt Darwin eftersom han ”gillade formen på hans näsa”. Darwins näsa vittnade enligt FritzRoy om karaktärsdjup. Det skulle faktiskt visa sig att han hade rätt, men frågan är väl om det var näsans förtjänst.
FritzRoys uppdrag var att kartlägga kustvatten och hans hobby och stora passion var att leta efter bevis på en bibeltrogen tolkning av skapelsen. Att Darwin var prästutbildad var naturligtvis också centralt i beslutet att ta med honom ombord. Som kuriosa kan nämnas att FritzRoy begick självmord 1865 genom att skära av sig halspulsådern. Det är troligt att han inte kunde förlika sig med tanken att han själv hade bidragit till en teori som gick stick i stäv med den bibliska sagan.
Ju mer Darwin såg och tänkte, desto större blev slitningarna mellan honom och kaptenen. Som lite extra salt i såren delade de dessutom hytt.
Det tog Darwin över 20 år efter hemkomsten innan han hade gått igenom allt material och sammanfattat sin teori: Om arternas uppkomst. Han väntade dock till 1858 med att publicera den eftersom han visste vilken vrede den skulle väcka.
Darwin själv upphörde aldrig att plågas av sina egna slutsatser. Han kallade sig ”Djävulens predikant” och sade att offentliggörandet av teorin kändes som ”att bekänna ett mord”. Dessutom smärtade den hans hårt troende hustru djupt. Darwin ansåg ändå att bevisen var så många och så uppenbara att han inte kunde tiga ihjäl saken.
Tillkännagivandet gavs vid Linnean Society. Darwin själv var inte ens närvarande, han var och begravde sin son.
Uppståndelsen lät dock inte vänta på sig. Lördagen den 30 juni 1860, vid ett sammanträde i British Association For the Advancement of Science, i Oxford, urartade det helt. Till slut reste sig biskopen av Oxford, Samuel Willberforce, och frågade om han härstammade från aporna på sin mammas eller pappas sida, givetvis ämnat som en förolämpning. En viss Lady Brewster svimmade, Darwins kamrat FritzRoy från HMS Beagle gick runt och höll upp en bibel samtidigt som han pekade på den och skrek: ”Skriften, Skriften!”
Ett fullt acceptabelt religiöst handlande vid framläggandet av en vetenskaplig teori. Till sist utbröt fullskalig kalabalik.
Darwin blev visserligen hedrad under sin livstid, men aldrig för sina teorier om arternas uppkomst. En teori så bra och så banbrytande att det fortfarande är svårt att ta till sig de kunskapsmässiga konsekvenserna av den.
Eftersom evolutionsteorin är allt detta så upplevs den besynnerligt nog från vissa religiösa håll som ett hot mot Bibelns ”korrekthet”. Kanske för att den inte gör oss till Guds avbild, kanske för att den visar på att Bibelns författare inte hade en aning om hur allt hängde ihop, kanske för att den fungerar alldeles utmärkt utan gudomlig inblandning? Kanske för att de bara är okunniga, ljuger eller rent av dumma. Hur det än är med den saken, så motarbetas den konsekvent av religiösa krafter.
Låt oss därför titta på vad vi vet om vår egen arts ursprung. Hur det kommer sig att vi faktiskt är här idag och ser ut som de ganska ofullkomligt evolverade primater vi är. Varför vi med våra förtjänster, fel och brister är som vi är.
Första frågan blir. Är verkligen människans utveckling fullständigt kartlagd eller finns det några lediga luckor där vi kan stoppa in Gud?
När det gäller den övergripande teorin så är allting fullständigt glasklart. Man förstår idag mycket väl de övergripande mekanismer som driver på uppkomsten av nya arter. I detalj, och i människans specifika fall på artnivå. Vi har idag en mycket ingående kunskap om vilken utvecklingsmässig väg vår art har vandrat. Några få arkeologiska pusselbitar här och där fattas, vilket inte är det minsta anmärkningsvärt, motsatsen hade varit långt mer förbryllande. Det fattas dock inga ”felande länkar”. Men det kan fattas kompletta skelett av en specifik art och så vidare. De saknade arkeologiska pusselbitarna tar givetvis religiösa skriftdyrkare som inteckning för att deras ”teori” om en gudomlig skapare som gör människan till sin avbild och att alla arter är skapade färdiga och oföränderliga, är sann. Enligt dessa har geologerna ingen koll på Jordens ålder. Snäckskal på en bergstopp betyder inte att det en gång varit havs botten, utan det är helt enkelt Gud som lagd dem där.
Bibeln är uppenbarligen även en lärobok i geologi, och detta måste vara sant? Ett sådant resonemang är inte bara oerhört förmätet och nästintill oförlåtligt dumt. Bortsett från att det placerar oss på helt fel plats och i fel tid. Fel plats i naturen, fel plats i universum och fel plats i skapelsen om man så vill. Det placerar oss dessutom på en plats vi inte förtjänar.
Människor som tror på detta går helt enkelt inte att ta på allvar. De har alltför tydligt annonserat att bevis, rationell analys av fakta och förnuftigt tänkande, inte har någon plats i deras tankebanor. De kunde lika gärna argumentera för ”stork teorin” vad gäller mänsklig reproduktion.
Homo Sapiens, den tänkande människan, är det namn som vi så blygsamt har givit oss själva. Kanske vore ”den giriga människan” eller den drömmande, önsketänkande människan vara ett mer passande namn?
Vi är en del av gruppen primater i ordningen däggdjur. Vi delar 98,8 % av vårt DNA med dvärgschimpansens och på mycket långt håll är vi till och med släkt med ett träd eller en blomma. För att hitta vår släkting bakterien får vi gå cirka 4 miljarder år tillbaka i tiden. Vi vet vilken väg livet har tagit därifrån till hit, och vi vet vilka mekanismer som har styrt utvecklingen. Vi vet att åtminstone två stora massutrotningar förekommit: för 250 miljoner år sedan och för 65 miljoner år sedan. Vi vet att vi finns här idag bara för att ett litet ekorrliknande däggdjur lyckades klamra sig fast vid livet och utnyttja de nya möjligheter som uppstod.
Religiösa krafter har insett att bevisen för detta är så överväldigande att de anser sig nödgade att komma upp med en egen teori som stödjer deras Bibel. Läran, eller snarare irrläran, går under flera olika namn som brukar bytas ut då de överbevisats. Kreationism eller ID, Intelligent Design är de senaste i raden kreativa namnbyten. Det finns några olika varianter av den, men i grund och botten är det samma gamla barnsliga om än något förklädda, bibliska skapelseberättelse. Det är faktiskt ganska förvånande att de tar den här striden eftersom deras lögn är så lättpunkterad. Det urholkar deras egen trovärdighet om möjligt ännu mer. Vad ska barnen tro? Om pastorn har fel om naturvetenskapen, hur mycket av allt det andra han säger kan jag då lita på? Förvisso en motiverad fråga.
För att åstadkomma vad de anser vara trovärdighet i detta har de iklätt sin teori en kvasivetenskaplig skrud. Man använder sig av en vetenskaplig terminologi och försöker framställa den som just vetenskaplig. Detta är dock en rakt igenom falsifierad yta.
Således gör man sig skyldig till brott mot budet om att ”icke fara med osanning”, men som vanligt verkar ändamålet helga medlen. Vilka medel som helst är tydligen tillåtna i Guds namn.
Den senaste i raden av dessa läror gör gällande att evolution visserligen kan vara möjlig, men att Gud ändå är den som startar alltihop. Gud är urmakaren som gör den otroligt komplicerade klockans alla detaljer. Ställer in alla universums parametrar så exakt bara för vår skull. Han gör Geparden till en fulländad springa ikapp och döda Impala antiloper maskin, och gör Impala antiloper till fulländade springa ifrån Geparder maskiner. Han gör dessutom alla de tusentals icke fulländade eller regressiva lösningar vi ser prov på i naturen. Han gör vår blindtarm och vår tandstatus. Urmakaren är alltså både blind och ond, alternativt dum eller utrustad med en mycket bisarr humor.
Teorin andas givetvis det sedvanliga religiösa högmodet och den säger givetvis inget om vem som i så fall gjorde Gud. Den är även i övrigt i fullständig avsaknad av ett enda bevis. Det finns inte ens ett indicium att uppbringa.
Ett av de mer besynnerliga ( och korkade ) argumenten som idag börjar spridas från radikala frikyrkliga kretsar handlar om Bananer!
Argumentet lyder ungefär så här:
Hur kan man titta på naturen och inte hitta Gud? Titta på en banan. Den är ett perfekt paket med näring, serverad för oss att äta. Dess skal berättar genom sin färg, när den är mogen för oss att äta.
Titta på formen! Den är perfekt anpassad till en mänsklig hand, skalad är den perfekt anpassad till att passa i en mänsklig mun. Bananen är ett bevis på Guds existens och godhet!
Finns det några brister i den här teorin? Bortsett från det faktum att bananen passar lika bra i röven som i handen? Bortsett från att de bananer vi ser idag är en produkt av årtiondens genetisk manipulering så till den milda grad att de inte kan föröka sig själva, och inte ens avlägset liknar en vild banan? Ytterst få människor kan idag känna igen den lilla hårda gröna fruktkapsel som vildbananen utgör och sätta den i samband med Doles slavbananer.
I sak är det kanske inte så viktigt om det finns några tokstollar som tror att Jorden är 6000 år gammal, dvs. skapades ca tusen år efter att Sumererna uppfann lim eller femhundra år efter att Sveriges ( och troligen världens ) nu levande äldsta träd frö sådde sig. Att det finns människor som tror att människan levde samtidigt med dinosaurierna eller på att Noa verkligen fick in och födde alla de där 25 miljoner arterna i sin träbåt. Bortsett från att tro på detta borde få hela samhället att erkänna att här har vi en grupp människor med ett intellektuellt nödläge!
Det allvarliga är att de lär ut att det är helt i sin ordning att avfärda vetenskap om dess resultat inte stämmer med vad man vill tro. De urholkar hela den vetenskapliga trovärdigheten och de är fullständigt likgiltiga inför de långsiktiga konsekvenserna av detta. Dessa människor i grund och botten innerligt önskar att vi ska anse att den bibliska varianten är mer sannolik. Att människan skapades för några tusen år sedan genom att Gud gjorde en människa av lera (Adam) som i sin tur skapade en partner av motsatt kön (Eva) ur sitt eget revben (bägge troligen utan navlar) och att de levde i en lustgård tillsammans med en talande orm? Det finns egentligen bara ett problem med den historien: Den är helt vansinnig! Den hör givetvis hemma i samma fack som alla andra fantasifulla skapelsemyter.
Ett argument som dessa grupperingar ofta tar till är att slumpvis mutation aldrig skulle ha kunnat skapa en sådan mångfald som naturen idag kan uppvisa. Eftersom förespråkarna ofta kommer från församlingar som traditionellt har varit föraktfulla mot högre utbildning så är det inte förvånande att de tar till just det argumentet. De har helt enkelt inte förstått hur evolution går till.
Människan har haft domesticerade hundar i ca 10 000 år, men bara mer systematiskt kontrollerat hundavel i en bråkdel av den tiden. Denna, i ett evolutionärt perspektiv ofantligt korta, tid har gett upphov till den enorma variation av hundraser vi ser idag. Tiotusen år på den geologiska tidsskalan är blott ett ögonblick.
I naturen är den drivande kraften naturligt urval. Mutationen sker slumpvis såtillvida att den i sig inte är ämnad att ge överlevnadsfördelar, men att detta ibland ändå sker. Det är det som driver processen. Men överlevnaden är inte slumpartad. Hade den varit det så hade överlevnad och utveckling enbart berott på tur och slump och du och vi hade förmodligen inte varit här idag. Evolution är egentligen ett av de minst slumpmässiga händelseförloppen. Mutationen må vara slumpartad, men graden av överlevnad är det inte. Att du föddes här, och tror på just det du gör, är betydligt mer slumpartat och unikt. Faktum är att den mänskliga intelligensen inte är mer än ytterligare ett av naturens ständiga experimenterande. Det kan mycket väl visa sig att detta var ett icke framgångsrikt koncept för genernas överlevnad.
Det finns mycket man inte kan vara säker på här i världen, men en sak kan du vara fullständigt övertygad om: Samtliga dina förfäder, i alla led, har överlevt länge nog för att ha haft sex åtminstone en gång. Det är därför, och endast därför, som du finns. Du är en produkt av en mycket lång kedja lyckade parningar. Om du arbetar dig bakåt genom årmiljonerna, genom årmiljarderna, så kommer du att finna en hel del släktingar du inte skulle vilja bjuda på hem på middag. Släktingar vars sexliv består av att dela sig själva, bakterier och andra enkla organismer.
Utvecklingen går nämligen från något enkelt till något mer komplicerat och sofistikerat, inte tvärtom.
Liv fanns i vatten cirka 200 miljoner år innan det fick fäste på land. Genetisk sett skiljde vi oss från våra primatsläktingar för ungefär 7 miljoner år sedan. Vi är så nära släkt med dvärgschimpansen att en liten skillnad i ett bindningsprotein i äggets ytterhölje är det enda som hindrar oss från att teoretiskt kunna få avkommor, infertila sådana dock, med dem. Definitionen på en art är just att man kan få fertil avkomma. Väldigt närbesläktade arter som till exempel häst och åsna kan som bekant hybridisera och få avkommor, men det blir sterila mulor.
Liv finns i de mest skiftande former man över huvud taget kan tänka sig. Variationen och anpassningsförmågan är häpnadsväckande. Trots detta delar allt liv vissa gemensamma egenskaper. Livets byggstenar använder sig av precis samma kodsystem oavsett om det bygger amöbor, tulpaner eller flodhästar. En annan av de grundläggande förutsättningarna för liv är förmågan att kunna föröka sig. Förökning, eller snarare genernas strävan efter fortlevnad, kan ske på allt ifrån det allra enklaste sätt, från att som ett virus gå in och kidnappa en cell och få denna att producera fler virus, till bakteriernas mer sofistikerade delning. Eller som vi, med två glas vin en fredagskväll, femton minuters juckande och ett stön.
Men hur kan liv uppstå? Hur kan det börja? Det räcker inte att blåsa en livsande i näsan på någon och muttra ”varde liv”, vilket är en förklaring helt utan förklaringsvärde eftersom den kommer från människor utan en genuin vilja att förstå.
1953 tog doktoranden Stanley Miller vid Chicagouniversitetet två glaskolvar, en med lite vatten som skulle föreställa en urtidsocean, den andra med en blandning av metan, ammoniak och vätesulfid som representerade en tidig jordatmosfär. Han tillförde även några elektriska gnistor som ersättare för blixtar. Efter några dagar hade vattnet blivit gult och grönt i en närande buljong av aminosyror, fettsyror och sockerarter samt andra organiska föreningar. Man hade inte skapat liv, men dock en av livets vikigaste byggstenar – aminosyran.
Problemet är dock inte aminosyror utan proteiner, det vill säga det man får om man länkar samman massor av aminosyror. Proteinet hemoglobin är ”bara” 146 aminosyror lång, medan den längsta är hela 1055 aminosyror i rätt följd. Observera att detta gäller nutidens protein. Urtidens protein kan mycket väl ha varit betydligt enklare. Evolutionen kan mycket väl ha utvecklat proteinerna på vägen.
Därtill krävs DNA där arvsanlagen kodas. DNA kan kopiera sig självt på några sekunder, men kan inget annat. Proteiner kan inte existera utan DNA och DNA har ingen uppgift utan protein. För att vara liv måste proteinerna ha någon form av membran som håller ihop dem – en cell. Utan cellen är de bara en samling intressanta kemikalier.
Är livets uppkomst verkligen så osannolikt som det kan verka? En möjlighet är faktiskt att det inte är fullt så mirakulöst som det kan verka i förstone.
Föreställ dig att du tar de beståndsdelar en människa består av: kol, väte, syre, salter och så vidare. Sen stoppar du detta i en vattenbehållare, rör om lite grann och ut kommer en fullbordad människa. Det är vad kreationisterna tycker verkar rimligt och det vore sannerligen häpnadsväckande. Det vore till och med så till den milda grad osannolikt att vi helt enkelt kan avfärda det som omöjligt utan att ens ägna det mer uppmärksamhet.
Om man anser att det har skett genom evolution är det inte fullt så dramatiskt. Kemiska reaktioner av det slag som förknippas med liv är faktiskt ganska banala. Mängder av molekyler i naturen förenas för att bilda långa kedjor (polymer). Sockerarter länkas till stärkelse och cellulosa, kristaller kan reagera på förändringar i den omgivande miljön och replikera sig fast de inte lever. Denna naturliga impuls att länka sig samman är så stark att många forskare tror att livet är långt mer ofrånkomligt än vad vi hittills har trott.
Kemikalierna som ger oss liv är inte så exotiska som man kan tro. Kol, väte, syre, järn och kväve (grundämnen), samt smärre mängder av svavel, fosfor och kalcium. Sätt samman dem i sådär tre dussin olika kombinationer för att bilda sockerarter, syror och andra kemiska föreningar och du har ingredienserna till allt som lever.
Levande organismer är en samling molekyler precis som allt annat.
En av de största överraskningarna är hur tidigt i Jordens historia liv faktiskt uppstod (cirka 4 miljarder år sedan). Vart du än vänder dig i världen, vilket djur eller vilken insekt som helst, vilken växt eller klump du än betraktar (förutsatt att den lever) så använder de sig av samma uppslagsverk, eller kod om man så vill. Du kan ta ett fragment av mänsklig genetisk information och infoga det i en skadad jästcell. Den sätter det i arbete som om det var dess eget.
I två miljarder år var bakteriella organismer den enda livsformen. Vid något tillfälle under de första årmiljonerna lärde sig cyanfonytbakterier (blågröna alger) att utnyttja väte, som det finns gott om i vatten, och restprodukten blev syre (syre är toxiskt i en anaerob, en icke syreutnyttjande miljö alltså). Två miljarder år senare hade vi en atmosfär lik den vi har idag och sen började det gå undan på allvar. Processen kan starta när en bakterie blir fångad av en annan bakterie och det visar sig passa dem båda, en mitokondrie har uppstått, eller endosymbios om man så vill. Detta gör mer komplext liv möjligt. Jämfört med de moderna cellerna var de gamla knappast mer än en ”påse kemikalier”.
Du ska vara mycket glad över att cellerna har utvecklats. Ta hjärnceller som exempel. De har du lika länge som du finns, men knappast längre. Det är dom som ansvarar för ditt tänkande. Du får sådär 100 miljarder med dig från födseln, men sen får du inga fler. Man räknar med att ca 500 i timmen dör så om du har något svårt tankearbete du ska utföra, som att fundera på om Gud verkligen finns, vänta inte en sekund till.
Du ska också vara tacksam över att mikroberna har utvecklats. Det är dock förmodligen ingen särskilt bra idé alls att du blir alltför intresserad av dina egna mikrober, eftersom ungefär 100 000 av dem, på varje kvadratcentimeter av din hud, betar på dina köttiga ängar. Ditt matsmältningssystem är värd åt över 100 biljoner mikrober av minst 400 olika ”arter”. Och som tack för hjälpen ser de till att du luktar illa. Bakterierna klarade sig utan oss i miljarder år, men vi kan inte överleva utan dem i en enda dag.
Bakterier är också häpnadsväckande fruktsamma. De mest hektiska kan åstadkomma en ny generation på mindre än tio minuter (t.ex. Clostridium Perfringens, som förövrigt orsakar kallbrand). Med adekvat tillgång på näring kan en enda bakterie generera 280 000 miljarder individer på en enda dag. Under samma tid klarar en mänsklig cell nätt och jämt av en enda delning. Ungefär vid var hundratusende celldelning sker en mutation som oftast inte, men ibland, ger överlevnadsfördelar.
Bakterier kan leva på det mesta du spiller, skakar eller droppar loss. De äter trä, tapetklister och metallerna i torkad färg. Thiobacillus Concretivorans lever i svavelsyra så stark att den löser upp metall. En art som heter Micrococcus Radiofilus lever till synes lycklig i avfallstankarna i kärnkraftverk där den mumsar plutonium. Man har hittat bakterier i kokande lerhål och sjöar av kaustiksoda. Djupt inne i bergarter 11 000 meter ner i Stilla Havet, där trycket är tusen gånger större än vid ytan, lever bakteriearter. Deinococcus Radiodurans är immun mot radioaktivitet. Dess DNA sprängs sönder av strålning, men återsamlas sedan. Det mest spektakulära exemplet på överlevnad man hittills dokumenterat står dock Streptococcus Mitis för. Denna bakterie återfanns i det förslutna objektivet på en kamera som hade stått på månen i två år. Det finns bakterier i oljekällor på 600 meters djup. Bakterier kan äta sten (rättare sagt det som finns i sten, som järn, svavel, mangan o.s.v.). De kan andas underliga saker som järn, krom, kobolt, ja till och med uran. De kan dessutom ”smitta” varandra med DNA över artgränserna. Det är med andra ord inga dåliga förfäder vi har, så vi behöver inte skämmas för det släktskapet.
Om vi går vidare till något högre stående liv finner vi svampar. De är mer djur än växter. De kan visserligen inte röra sig, men har heller ingen fotosyntes, de finner föda där de växer och bygger upp sina celler med kitin, samma material som insekter bygger skal av, däggdjur sina klor av och du dina naglar av. De kan leva på en betongmur eller mellan dina tår. Den enda växtliknande egenskap de har är att de slår rot. Om du separerar cellerna från en svamp och lägger dem i vätska kommer de att återsamlas.
Myxomyceter, eller slemsvampar, är fantastiska och primitiva ”på-väg-att-bli djur”-organismer. De borde egentligen heta ”Ambulerande självaktiverande biologisk protoplasma”. De existerar i goda tider som encelliga individer, ungefär som amöbor. När tiderna blir hårda kryper de till en central samlingsplats, smälter samman och blir: en snigel! De blir ett djur som kan förflytta sig! Ett häpnadsväckande överlevnadsknep som har fungerat fint genom årmiljonerna.
För att förstå hur evolution kan ha frambringat den fantastiska flora och fauna vi idag kan bevittna så underlättar det om man kan förstå hur ofantliga tidsperioder det är vi pratar om. Om punkten i slutet på denna mening symboliserar 1000 år så skulle du behöva 4,5 miljoner A4-sidor, fullskrivna med punkter, för att symbolisera Jordens ålder. Om krysset innan punkterna tar sin början symboliserar kristendomens födelse och vi arbetar bakåt, så är nästkommande kryss Homo Sapiens uppkomst. Längre än så är inte avståndet rent geologiskt. Tänk dig då att du får fortsätta ytterligare 4,5 miljoner sidor med punkter för att symbolisera Jordens ålder. Det är ganska hisnande.
X……………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………………….X
Evolution arbetar alltså på en geologisk tidsskala. En tidsskala som är något helt annat än vårt lilla ögonblick på jorden. Eller, så har vetenskapen fel och det är som James Ussher, fd ärkebiskop av Armagh, med hjälp av bibeln räknat ut. Nämligen att skapelsen ägde rum lördagen den 22e Oktober 4004 f.kr. Och att tiden fick sin början klockan sex på kvällen den dagen. Allt enligt första Mosebok.
Nej! Det var ett stickspår. Ursäkta! Låt oss återvända till verkligheten.
Det är inte lätt att bli fossil. Det är till och med mycket svårt. Mer än 99,9 % av allt som dör blir kompost. Molekylerna äts eller leds bort för att bli komponenter i något annat. Om du planerar att bli fossil ska du inte dö på granit. Endast 15 % av bergarterna kan bevara fossil. En bra tumregel är att lägga sig ner och dö i något syrefattigt sediment (som dessutom kan hittas i framtiden av någon som anser att dina benrester är intressanta att titta på). Man anser att ett ben på miljarden blir fossil. Det betyder att av världens idag levande 270 miljoner Amerikaner, som har 206 skelettdelar vardera, kommer endast 50 delar att bli fossil. Ett fjärdedels fullständigt skellett från alla dessa människor är allt som skulle komma att finnas kvar. Det kommer dessutom att ligga någonstans på en yta av 9,3 miljoner kvadratkilometer, varav endast en liten del någonsin kommer att grävas ut och än mindre undersökas. Man räknar med att en av 120 000 arter finns bevarad som fossil. Lägg därtill att cirka 95 % av allt som hittills har hittats är varelser som levde i vatten, närmare bestämt grunda hav, där tidvatten med mera. kan sedimentera effektivt. En sådan ”vanlig” fossil är efter Trilobiter, ett slags tredelad vattenskalbagge i tallriksstorlek. Efter dessa djur finns ungefär 20 000 kända fossil, men endast ett fåtal är kompletta. Triboliterna fanns i ofantliga mängder i världshaven under en period på runt 300 miljoner år. Människan har funnits i en halv procent av den tiden och aldrig, bortsett från de senaste århundradena, varit särskilt talrik.
Om man ska dra slutsatser av andra fynd, av de enkla verktyg och omkringliggande material man har hittat betydande mängder av, så kan man lika gärna dra slutsatsen att de var tillverkade av redskapsbrukande antiloper som var flitiga användare av stenyxor.
Om vi alla dog här och nu så är det ytterst otroligt att någon av Jordens nu levande 6,5 miljarder Homo Sapiens i framtiden kommer att återfinnas som fossil. Om några hundratusen år skulle man fortfarande kunna hitta våra rostfria kastruller, kakel, glas, stenstatyer och en del annat mycket svårnedbrytbart material. Men av oss som individer skulle det inte finnas ett spår. Kanske skulle vi klassas som kastrullkulturen? Som sagt, det är inte lätt att bli fossil.
Utan att fördjupa sig alltför mycket i vetenskaplig klassificering av vad som är en apa, människoapa eller människa kan man konstatera att följande arter är sprungna från det träd vi kallar apor (primater) och mer utvecklade än apor. Vi kan kalla dem ”på-väg-att-bli-människor”-apor. De blir alla mer ”specialiserade” . Får allt mer mänskliga beteendemönster och utseenden, undan för undan, steg för steg, under årmiljonernas gång:
Sinatropus Pekinensis
Parathropus Crassidens
Zinjanthropus Boisei
Australopithecus Tranvaalensis
Homo Aurignacensis
Homo Soloensis
Homo Primigenius Asiaticus
Homo Neanderthalensis Soloensis
Homo Rudolfensis
Homo Habilis
Homo Ergaster
Homo Luisleakeyi
Homo Microcranus
Homo Antecessor
Homo Erectus
Homo Hedelbergensis
Det finns ytterligare några stycken och de har alla det gemensamt att de har funnits på Jorden betydligt längre än den art som du och vi tillhör.
Det finns en vida spridd myt om att ”den felande länken” fattas. Hela tanken på en felaktig länk, är i grund och botten felaktig redan som påfund. Olika arter knoppas av från ett gemensamt träd och överlever eller dör ut. Vår art och neanderthalarna var två olika arter sprungna från samma gren av samma träd. De var två homo-arter som existerade sida vid sida fram till så sent som för 30 000 år sedan.
Neanderthalarna dog ut, möjligen på grund av oss, men vi finns än så länge kvar. Hominidlinjens historia är faktiskt utomordentligt väl dokumenterad genom en uppsjö av fossilfynd från framför allt östra och södra Afrika. Fynd från de senaste två miljoner åren påträffas också på andra kontinenter. Det finns helt enkelt ett överflöd av ”felande länkar”. Du behöver inte resa så mycket mer än femtontusen släktled bakåt i tiden för att hitta släktingar som var av en annan art än du själv.
Utvecklingslinjen följer i stora drag en mycket logisk linje som leder oss från vår gemensamma apförfader fram till dem vi är idag. Övergången från en art till en annan är inte skarp utan precis som man kan förvänta sig, mjuk och glidande. Evolutionen har i den meningen ingen speciell riktning. Det är slumpvisa förändringar och trycket från omgivningen som styr den. Det finns ett berömt cirka 300 000 år gammalt kranium från Petralona i nuvarande Grekland som är svårdefinierat. Ibland klassas det som Homo Erectus och ibland som Homo Sapiens. Det är precis vad man kan vänta sig från arter som utvecklas och inte ersätter varandra abrupt.
De tidigaste hominiderna hade en vuxen människas kropp, men ett spädbarns storlek på hjärnan. Från och med Homo Erectus finns det ett ”Brocascentrum” i hjärnan, det område i pannloben där talförmågan sitter och som vi har, men apor saknar. Vi vet dock inte i vilken omfattning Homo Erectus ”pratade”. Det är i alla avseenden inte särskilt troligt att de hade några djupare filosofiska diskussioner.
Det råder större genetisk skillnad mellan en häst och en zebra, mellan en tumlare och en delfin, än mellan dig och någon av dessa dina släktingar.
Ni delar nämligen 98,44 % av varandras DNA. Släktskapet i DNA lär oss att schimpans och människa gick skilda vägar för någonstans runt 6-7 miljoner år sedan. I evolutionssammanhang alltså ett obetydligt litet ögonblick. Primater på väg att bli människor bör ha hunnit avverka 100 000 till 200 000 generationer på en miljon år. Sen är det bara att räkna själv. Det finns gott om tid för evolutionens urvalsmekanismer att verka.
Fyra miljoner år innan dess knoppades gorillan av från vårt gemensamma stamträd och för 25 miljoner år sedan utvecklades orangutangen sin egen väg.
Något som alltid förundrat oss är oviljan att från religiöst håll förknippas med apor. Många vägrar helt enkelt att acceptera det faktum och de bevis som säger, klart och tydligt, att vi härstammar från förfäder som varken till det yttre eller inre var som vi är idag, utan tillhörde en annan art. Det är väldigt märkligt att denna fråga är så laddad. För det första så är det nästan omöjligt att studera apor och inte se de fysiska likheterna, för att inte tala om deras sociala beteenden. För det andra är det närmast ofattbart att det tog fram till artonhundratalet innan någon började dra slutsatser av dessa likheter. Vilken betydelse kan vi ge tidigare generationers intellektuella tvångströja i form av religiösa dogmer? Detta är inte det enda exemplet på sena ”uppvaknanden”. Vilken betydelse kan vi tillerkänna det faktum att religionen förhindrade människor att tänka fritt? Det var att tänka ”rätt” som gällde. Bibelns trovärdighet stod på spel och den förlorade. Vi borde istället vara ödmjukt stolta över våra apor till kusiner. Våra likheter är sannerligen fascinerande och förundrande.
Om du däremot envisas med att vilja tillbe någon ”skapare” så kan du tillbe Aminosyran, Bakterien, Atomen, Cellen eller varför inte DNA-spiralen. Det är betydligt förnuftigare. Eftersom vi ursprungligen kommer ifrån havet, och vi därför fortfarande till största delen består av vatten, så det är faktiskt förnuftigare tillbe en gurka framför Gud.
