Vem försvarar upplysningen?

Hur hanterar man fundamentalistisk Islam, eller annan extrem religions utövning för den delen, i ett öppet demokratiskt samhälle?

Så länge religionsutövningen inte är våldsbenägen, brukar det gå bra. Samhället omhändertar tex Jehovas vittnens barn om de behöver blodtransfusioner. Om barnen nekas rätten till överlevnad av botbara åkommor, eftersom föräldrarna sätter sitt hopp till Gud och inte vetenskapen. En sällsynt korkad strategi, eftersom den aldrig lyckats. Så har vi motmedel. Så långt allt väl. Men:

Om religionsutövningen är våldsam? Hotar med, och / eller verkställer våldet. Hur hanterar man det? Kanske som nu. Att inte våga ta i problemet. Att stoppa huvudet i sanden och sen gradvis sälja ut våra friheter och upplysningens ideal.

Då vill man inte ha någon som stör lugnet. Det bedrägliga lugnet! De som ändå gör detta, kommer att få känna på det församlade etablisemangets vrede. Från liberaler som ogillar förbud mot religiösa friskolor, från vänstern som gärna byter proletariatets diktatur mot Islams, från konservativt kristet håll, som till varje pris vill skydda tron. Hellre en annan tro än ingen tro alls.

Att överge Islam är belagt med döds straff. Att överge upplysningsidealen är belagt med en medialt pådyvlad  självbild av att vara en tolerant, medveten och modern humanist. Ett självbedrägeri av oöverträffad rang.

Idag är medierna och politikerna i ohelig allians frihetens värsta fiende. Man är rädd för att röra upp allt för lätt antända känslor. Precis som man 1933 var rädd för att förarga Hitler med allt för kritiska artiklar. Man diskuterar huruvida Mohamed teckningarna var dåligt ritade eller inte. Vad har det med saken att göra?

Att inte omfamna ett Islam där människor faktiskt inte är lika mycket värda. Där icke muslimer anses orena, befinner sig på ett separat plan, under dem. Den här uppfattningen är mycket svår att förena med en uppfattning om alla människors lika värde. Att inte omfamna detta, är inte islamofobiskt. Det är att vägra att sakta ge upp vad generationer av Europeer kämpat mycket hårt för. Ideal för oss att förvalta, inte ge bort på grund av rädsla eller fånig hänsyn.